Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Jernåldern. (Från omkring Kristi födelse till senare hälften af det elfte århundradet) - Den yngre jernåldern eller vikingatiden. (Från omkring år 700 till omkring år 1060) - Vikingatåg. — Väringafärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan vikingarne sistnämda år plundrat vid Tkames’ mynning,
åter-kommo de följande året med 35 stora skepp ocli landade vid kusten af Wessex,
der Englands på den tiden mäktigaste konung, Egbert, kade sitt bufvudsäte.
Det kom till ett blodigt slag, hvarvid »danskarne» vunno en stor seger. Da
en stor vikingaflotta kort derefter landade på vestra kusten af Wales, ingingo
vikingarne förbund med briterne mot den anglosachsiske konungen. Här,
liksom i Frankrike, förstodo således nordborne att söka skaffa sig fast fot i
landet genom att begagna sig af fiendskapen mellan den ursprungliga
bri-tiska befolkningen och de senare invandrande germanerne. Yäl lyckades det
Egbert att i två slag besegra de förbundna briterne och vikingame, men
ständigt kornino nya skaror från Norden, kvilka både från den vestra oeli
östra kusten trängde långt in i landet, plundrande öfver allt. I vissa delar
af England kerskade också inre tvedrägt ock svaghet, som i väsentlig mån
främjade nordbornes företag.
År 866 landade på Englands östra kust en stor vikingaflotta, hvilken?
förnämsta köfdingar voro Ingvar (möjligen Ivar) och Ubbe, söner af konung
Ragnar Lodbrok. Nordmännen lemnade helt och hullet sina skepp och
öfver-vintrade i Ostangeln, der de slöto fredsförbund med befolkningen. Följande
vår skaffade de sig hästar och satte öfver Humberfloden till Nortkumberland,
som just då var skådeplatsen för mycket häftiga strider mellan två konungar,
t)sbrith och Ella. Nordborne bemäktigade sig (867) hufvudstaden York oeh
företogo derifrån ett tåg ända upp till Tynefloden. Konungarne Osbrith ocli
Ella uppgåfvo väl nu sina egna strider och ryckte med förenade krafter nun
York för att derifrån utdrifva främlingarne; men vid ett häftigt utfall
lyckades det dessa att tillfoga de belägrande ett stort nederlag, hvarvid båda de
infödda konungarne jemte deras flesta köfdingar stupade. Härmed var
besittningen af York försäkrad, och derefter följde snart eröfriugen af det
deromkring liggande Nortkumberland. Den äldre befolkningen här skyndade
sig att sluta fred med nordborne, som gjorde sig till herrar i hela landet,
hvilket alltså blef den första större eröfring som de nordiska vapnen vunno i
England. I den norra delen insattes under lång tid underkouuugar; den
södra delen förbehölls deremot åt nordborne, som snart började dela landet
’mellan sig och förvandla det till nordiska nybyggen.
Sedan nordborne i Northumberland vunnit en fast utgångspunkt, gjorde
de derifrån eröfringståg till de angränsande landskapen. Under en
fruktansvärd hungersnöd åren 868 och 869 framträngde de således ända in i Mercia,
till den vigtiga och starkt befästa staden Nottingham, som de intogo och der
de öfvervintrade. Liknande tåg företogos sedan äfven åt andra håll, i
synnerhet sfedan de år 870 vunnit en stor seger öfver anglosachserne. Mercia
och Ostangeln härjades på ett förfärligt sätt och togos i besittning af de
segerrika nordmännen, som vid slutet af år 870 innehade hela nordöstra
delen af England. De rustade sig nu för att eröfra det enda konungarike i
England som ännu var obetvunget, Wessex. Under vexlande krigslycka
bragte slutligen »danskarne», som ständigt fingo förstärkning från Norden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
