Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Jernåldern. (Från omkring Kristi födelse till senare hälften af det elfte århundradet) - Den yngre jernåldern eller vikingatiden. (Från omkring år 700 till omkring år 1060) - Den andliga odlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om nornorna heter det i Eddan:
Lyckans lotter,
lif och död,
hjeltars öde,
allt är af dera.
Det finnes dock flere än tre nornor. Till hvarje man komma nämligen, då
han är född, flere nornor af gudaslägt for att bestämma hans lifslängd och öden:
andra äro af alfaslägt, andra af dvergaätt. I synnerhet infinna sig nornorna
vid berömda hjeltars födelse och väfva den väf som afgör hela deras följande lif.
Den äldre Eddan förtäljer om asken Yggdrasil, att den har tre rötter
som sträcka sig vida. Hel bor under den ena, under den andra rimtursarne
och under den tredje menniskorna. I den yngre Eddan heter det, att den
erø roten är hos åsarne, den andra hos rimtursarne, »der hvarest fordom var
Ginungagap», och den tredje står öfver Niflhem. Till hvarje rot hör en
källa. Hvergelme är under den sistnämda roten, hvilken gnages af ormen
Nidhugg (den nedtill huggande); under den roten som går till rimtursarne
är Mimes brunn, i hvilken klokhet och visdom äro dolda. Under den roten
som står i himmeln är den heliga Urdarbrunnen, Urds källa; der är gudarna
heliga tingsplats. I askens grenar sitter en örn, som vet mycket; en ekorre.
Ratatask, ränner ständigt upp och ned på asken, bärande örnens ord till
Nidhugg. Fyra hjortar med finböjda halsar gnaga å grenarna.
Så står verlden intill Ragnarök, de gudomliga makternas undergång.
Åsarne och de andra öfvernaturliga väsen vi nu lärt känna äro nämligen iek
eviga. De likna menniskan ej blott till utseendet, utan äfven i andra
at-seenden. Liksom menniskan kunna de genom hemliga konster förvandla sig
och antaga skepnaden af något djur. Gudar och jättar, alfer och dvergar
gifta sig och föda barn; de äta och dricka, sofva och vaka, arbeta och leka,
Sjelfva gudarne åldras, om de ej längre få njuta Iduns föryngrande äplen,
och de kunna, såsom redan Balder visar, dö. Genom korpar som bringa dem
bud, genom att bestiga en viss plats i Åsgård, hvarifrån man kan öfvers?
hela verlden, eller till och med genom att fråga visa resar och sierskor erfara
de hvad som försiggår i verlden. Till sina resor behöfva de, om de ej vilja
vandra till fots, hästar eller vagnar, eller ock måste de genom trollmede:
antaga djurgestalt, för att kunna raskt genomfara luft och vatten. Sina
strider utkämpa de med vapen, hvilka de gerna låta konsterfarna dvergar smida.
Om de ej sjelfva vilja utföra något, behöfva de särskilda tjenare, hvilka något
gång visa sig motsträfviga och derigenom tillintetgöra den gudomliga afsigten;
öfver hufvud äro gudarne ej miudre än menniskorna utsatta för villfareb*.
och derfor kan genom list och bedrägeri äfven hos dem mycket genomdrifra?.
Till och med sinnesrörelser och menskliga lidelser äro gudarne underkastade:
de blifva glada eller sorgsna, de äro vänliga eller förtörnade. Hvarken tor
bekymmer eller sorg, ja ej ens för fruktan äro de fria, och äfven de härliga
gudar och gudinnor kunna synda1.
1 K. Maurer, Die bekehrung des norwegi9cheu stammes zum christenthume (Manchet.
1856), d. 2, s. 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
