Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Jernåldern. (Från omkring Kristi födelse till senare hälften af det elfte århundradet) - Den yngre jernåldern eller vikingatiden. (Från omkring år 700 till omkring år 1060) - Den andliga odlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här framträder med klara ord tron på den väldige, den namnlöse Gud,
som äfven annorstädes i Eddan omtalas, men hvars namn ingen nämna vågar;
före tidens början fans han, vid tidens slut börjar hans eviga välde. Tron
på denne ende, som var mäktigare än åsame, som skulle öfverlefva både
Odin och Tor, är ett anmärkningsvärdt drag, som säkerligen gjorde det lättare
för nordbon att öfvergå till tron på de kristnes Gud.
Ej mindre än våra förfäders gudatro är deras sedelära värd vår
uppmärksamhet. Den grundtanke på hvilken nordbons lefnadsvishet hvilar är
den fast rotade öfvertygelsen om förgängligheten af lifvet och allt jordiskt
godt samt derom, att endast det ärofulla ryktet blifver beständigt. Klart
uttalas detta i eddasången Håvamål (»Den höges sång»), der hufvudsumman af
den hedniske nordbons lifserfarenhet är nedlagd i form af korta, innehållsrika,
ordspråkslika lefnadsregler. En man bör vara sjelfständig, klok, forsigtig,
gifinild, gästfri, måttlig, vänfast, ädelmodig mot den svage och skyddsökande,
orygglig i sina löften och trofast i sina förbindelser. Såsom prof på
Håva-måls innehåll kunna följande vishetsregler tjena:
Gille är ypperst,
om hvar gäst går hem
med sinnen i full sans. —
Glad och munter [vare]
bland män en hvar,
medan han sin bane bidar. —
Bäst är eget bo,
om än en backstuga;
hvar och en är herre hemma. —
Ingen finnes så felfri,
att ej fläck han har,
ingen så usel, att till intet han duger. —
Lång omväg
till ovän är,
fast hans gård vid vägen vore;
men till god vän
går det genvägar,
vore han än fjerran faren. —
Fä dör,
frander dö,
sjelf dör du likaledes;
men den mans rykte
dör dock aldrig,
som samkat ät sig ett godt
Detta hopp om en odödlig ära, hvilket manat till så månget hjeltedad,
har dock gäckats för de fleste. Väl stå många bautastenar än i dag
upprätta, men deras namn och bragder äro länge sedan glömda, till hvilkas ära
stenarna restes.
Högt skattades trofasthet, hos man som qvinna, och ett vackert drag
deraf framträder i fostbrödralaget, eller det förbund som tvenne man kunde
ingå med hvarandra, i det de blandade blod samman och svuro att i lifvet
dela ljuft och ledt samt hämnas hvarandras död. Helig var nämligen
blods-hämden, eller pligten att hämnas en frändes eller fosterbroders död. Helig
var ock gästfrihetens lag, och en gäst hade intet att frukta, äfven om han
befann sig under sin dödsfiendes tak.
Ehuru våra förfäder genom sin sedelära intaga ett mycket högt rum
bland de hedniska folken, var dock denna sedelära vida underlägsen deu
kristna. Den nordiska manade till det goda och förbjöd det onda, men mera
derfor att det var klokt att handla rätt än för det rättas egen skull, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
