Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B. Sveriges medeltid, förra skedet, 1060—1350 - Inledning - Stenkil och hans ätt. 1060—omkring 1130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stenkil, hvilken skildras som en jätte till växten och god bågskytt, men
fridsam och maklig, dog omkring år 1066.
Efter Stenkils död följde oroliga tider. Fiendskapen mellan svear och
götar, mellan hedningar och kristne, ledde nu till långvariga inbördes krig.
Uppgifterna om den närmaste tidens händelser, äfven om konungarnes namn
och inbördes ordning, äro dock så stridiga, att man ej torde med säkerhet
kunna utleta rätta sammanhanget.
Stenkil hade väl efterlemnat två söner, Hal sten och Inge, men de voro
ännu för unga för att göra sina anspråk pä tronen gällande. Mäster Adam,
som var samtidig med händelserna och länge uppehöll sig i Danmark,
berättar, att efter Stenkils död två Erikar stridt med hvarandra om väldet,
samt att i denna strid båda konungarne jemte landets mäktigaste män stupat.
Enligt en annan samtida anteckning blef nu Stenkils son Halsten konung,
men snart foijagad, derefter en Anund inkallad från Ryssland, men likaledes
inom kort fördrifven, hvarefter en Håkan valts till konung. Denne Håkan,
med tillnamnet den röde, omtalas i den gamla vid vestgötalagen fogade
konungalängden före Stenkil. Man har väl sökt förklara denna motsägelse
derigenom, att de möjligen varit samtidiga, att den ene herskat i Götaland
och Håkan i Svealand; men detta är föga troligt redan af det skäl, att den
nyss nämda konungalängden säger, att Håkan både var född och
blefbegraf-ven i Vestergötland, sedan han varit konung i 13 vintrar. Slutligen synas
bröderiie Halsten och Inge hafva blifvit erkända som konungar. Inge var
en ifrig kristen, och då svearne på ett ting fordrade, att han antingen skulle
halla gammal lag, hvarvid de troligen afsågo konungens urgamla pligt som
upprätthållare af offren, och vörda religionsfriheten eller ock gå från
konunga-dömet, ville han ej uppoffra sin tro, hvarför han blef med stenkastning
fördrifven från tinget. Hans svåger Sven, som var qvar på tinget, erbjöd sig
nu att blota för dem, om de togo honom till konung, hvilket alla biföllo.
Da framleddes å tinget en häst, som styckades och utskiftades till offermåltid,
hvarefter svearne allmänt öfvergåfvo kristendomen och återupptogo offren.
Sedan Sven, nu kallad Blot-Sven, varit konung i tre år, återkom Inge,
hvilken dragit sig undan till Vestergötland, öfverföll sin svåger tidigt en
morgon, satte på gammalt hedniskt vis eld pä huset och innebräude dem
som deri voro. Sven nedhöggs, då han sökte undkomma. Inge återtog nu
kouungadömet, och kristendomen utbredde sig å nyo bland svearne. Om
Inge sedan till sin död varit erkänd som konung öfver hela landet, är
emellertid ovisst. Samtidigt med honom eller hans efterträdare omtalas nämligen
dels en Olof Näskonung, dels en Kol eller Erik Årsäll; den senare
■skall hafva varit konung i Svealand, son till Blot-Sven och liksom fadern
blotman. Om Olof och Kol känner man knapt mer än namnen och deras
söner, eller snarare dem som uppgifvas hafva varit deras söner och som i det
följande komma att omtalas.
Två ännu bevarade påfvebref från denna tid sprida något ljus öfver
förhållandena i Sverige. Det ena, utfärdadt af påfve Gregorius YlI år 1080
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
