Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hålan och lägg honom på kvistarna! Ju längre han bliver lugnt
liggande där, desto bättre för honom och oss, som ej kunna hava
stor nytta av hans sång.”
”Ni tror alltså, att de skola förnya angreppet”, sade
Heyward.
”Ja, ganska säkert. En hungrig varg låter sig ej nöja med en
bit. De hava mistat en man och hava därför dragit sig tillbaka,
såsom de hava för sed. Men de skola snart komma igen och
söka nya utvägar, för att få oss i sitt våld. Vårt enda hopp
beror av, om vi kunna hålla oss så länge på klippan, att general
Munro kan sända oss hjälp. Om flykt kan det icke längre
bliva tal.”
”Nå, vi skola hoppas det”, genmälde Heyward. ”Kommen,
Cora och Alice! Döljen er i hålan, där indianernas
kulor ej kunna nå er.”
Systrarna följde med honom in i klipphålan, där Davids
suckar röjde, att hans medvetande började återvända. Duncan
anbefallde den sårade i deras omvårdnad och begav sig åter
ut till kamraterna, vilka fortfarande lågo orörliga i klippskrevan.
Efter en kort rådplägning begav sig var och en till sin post.
Indianerna smögo sig bort till ett par klyftor, varifrån de kunde
överskåda alla vägar till foten av vattenfallet. Falköga sprang,
ledsagad av Duncan, med en hjorts snabbhet in i ett snår av
förkrympta furor mitt på ön. Här dolde de sig båda så gott
omständigheterna medgåvo det, bakom buskar och klippstycken
vilka lågo spridda å platsen.
En god stund förrann under noggrann bevakning. Något
tecken till ett förnyande av angreppet förmärktes icke, och
Heyward började redan hoppas, att fienden dragit bort.
”Ni känner icke en mingos karaktär”, sade Falköga, då
majoren uttalade en dylik förmodan. ”Så lätt låter han icke jaga
bort sig utan att hava tagit en skalp. Vårt ringa antal och hela
vår ställning känna de allt för väl för att uppgiva företaget.
Tyst! Se dit bort – just där vattnet störtar över klipporna
ned i avgrunden. De fördömda våghalsarna hava simmat ned
till vattenfallet och hava måhända redan uppnått ön. Men var
lugn, major, eljes kan ni i en handvändning mista håret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
