Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle ligga obegravda och blekna i luften och solen. Jag grävde
en stor grav och lade med egna händer de döda ned i densamma,
varefter jag skottade jord över liken. Det är den högen,
varpå ni nu sitter. Man sitter ju rätt bra på den, fastän
den till största delen består av människoben."
Det gick en rysning genom Heyward och de två systrarna,
vilka satt sig ned för att vila på den gröna högen, och de
skyndade alla i hast upp.
"Våren blott lugna!" sade Falköga med ett melankoliskt
leende, "de döda äro borta och åstadkomma icke mera något
ont. Deras stridsrop är förstummat, deras tomahawker äro
förtärda av rost. Av alla dem, som voro med, när de slutade sin
levnad, finnas nu icke flera i livet än Chingachgook och jag.
Den store ormens bröder och familj utgjorde vår trupp, och här
ser ni allt vad som är kvar av hans släkt. Men, det är icke
värt att tala mera om den gamla historien. Uncas, rensa källan,
medan din far och jag ställa i ordning ett tak över damernas
vackra huvuden samt dessutom tillreder ett läger av gräs och
löv."
Tak och vilobädd voro snart iordningställda, och efter att
hava intagit några förfriskningar, drogo damerna sig tillbaka
till blockhuset, lade sig på den doftande bädden och föllo snart
i djup sömn, glömmande alla sorger och bekymmer.
Duncan hade gjort sig redo att hålla vakt utanför blockhusets
dörr, men Falköga pekade på Chingachgook och sade:
"Den vite mannens ögon duga icke till en sådan vakt. Mohikanen
endast kan hålla sina ögon öppna, så att vi kunna sova
i lugn och rö."
Få minuter därefter lågo alla försänkta i sömn, och endast
Ormen stod obevekligt kvar i mörkret, med spänd uppmärksamhet
lyssnande efter varje ljud i den djupa, dystra skogen.
Genom ett lätt slag på skuldran väcktes Duncan efter några
timmars ostörd vila.
"Vem där?" frågade han, i det han sprang upp.
"Stilla, min vän", sade Chingachgook sakta, i det han
pekade på månen, som genom lövverket spred sitt milda skimmer
över det gamla blockhuset. "Stilla! Månen stiger nu upp, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
