Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 kapitlet - 3 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Giv ingen pardon!" ropade en av följeslagarna, vilken
tycktes leda fiendens rörelser.
"Varen modiga, mina raska gossar av det sextionde!" ropade
plötsligt en stämma framför flyktingarna. Vänta tills fienderna
äro i er närhet, tagen så säkert sikte och rensa skogen
från dem!
"Far, far!" hördes en röst genom dimman; "det är jag Alice!
Döda icke din dotter!"
"Håll!" ropade den första stämman under det den darrade
av ångest. "Håll, det är mina barn! Vår herre har givit mig
dem åter. Öppna porten! Ut med er mina präktiga soldater.
Skjuten icke, ty då kunnen I döda mina barn. Kasta
fransmännen tillbaka med bajonetten!"
Duncan hörde porten gnissla på sina gångjärn och såg en lång
rad soldater i röd uniform. Ett ögonblick senare ilade en
högväxt, kraftig officer, vars grå lockar fladdrade för vinden, fram
ur dimman bort till de räddade flyktingarna och tryckte de
båda unga flickorna till sitt bröst, under det att tårarna tillrade
utför hans bleka, fårade kinder.
"Jag tackar dig, Gud, som har frälst mina barn", sade
han och återvände vid döttrarnas sida till fortet, under det att
Sextionde regementet jagade fransmännen tillbaka till deras
läger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
