Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Se där finnes ett spår!" ropade Falköga och skyndade
dit. "Ynglingen har en skarp blick för sin ålder."
"Att han så länge har tigit stilla med sin upptäckt!"
mumlade Duncan.
"Ännu märkvärdigare skulle det varit, om han talat, utan
att vara uppfordrad därtill", svarade Falköga. "En näsvis
vit yngling kan inbilla sig, att han är klokare än sin fader,
men här lär den unge mannen att värdera erfarenheten och
hava aktning för ålderdomen."
"Se!" sade Uncas och pekade på tydliga spår på båda
sidor. "Här har den svarthåriga flickan gått åt skogen till."
"Ja, ingen spårhund har någonsin funnit ett bättre spår!"
ropade Falköga och ilade åstad i den antydda riktningen.
"Himlen är oss nådig och vi behöva icke längre tveka om
vägen. Här äro hästspåren igen. Huronen marscherar som en
av de vites generaler. Han är ju tokig! Se efter, sagamore,
om de ej kan finna ett hjulspår, ty den narren tillåter sig visst
att resa i vagn, när sex de bästa ögon äro på spår efter honom."
Falkögas muntra ord väckte glada förhoppningar hos de
andra. Hurtigt trängde han vidare med en säkerhet som en
resande på en rak landsväg. När en klippa, en bäck eller något
annat avbröt spåret, fann Falkögas säkra blick nästan omedelbart
dess fortsättning, oaktat huronen ej hade försummat att
undandraga sig en möjlig förföljelse genom de inföddas vanliga
konstgrepp. De voro dock icke tillräckliga att vilseleda de
skarpsynta skogsborna, som utan dröjsmål fortsatte sin väg.
På eftermiddagen hade de gått över en flod och gingo nu
mot den nedgående solen. Sedan de från en höjd stigit ned i
en dalgång, genom vilken en liten bäck strömmade, kommo de
till ett ställe, där Magua gjort halt. Förkolnade vedstycken
lågo vid en källa, lämningar av en hjort lågo kringströdda och
träden visade spår av att hästarna betat av dem. På något
avstånd upptäckte de ett litet lövtak, och jorden var upptrampad
runt omkring, men härmed tycktes alla spår försvinna.
Hästspåren kunde utan svårighet följas, men djuren tycktes
hava sprungit lösa omkring. Uncas fann till och med snart
nog de båda hästarna, vilkas sönderbrutna sadlar och smutsiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
