Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lägret och begagnades nästan uteslutande för vildarnas
offentliga sammanträden och rådslag.
Duncan kunde endast med möda bibehålla sin sinnesnärvaro,
då han trängde sig fram bland de församlade indianerna. Icke
desto mindre följde han raskt sin ledsagare, i det han allt för
väl visste, att hans liv nu var beroende på hans fullkomliga
sinnesnärvaro. Ehuru hans hjärta nästan tycktes ha upphört att
klappa, då han såg sig i omedelbar närhet av sina vilda och
oförsonliga fiender, bekämpade han dock denna känsla av
ängslan och oro så kraftigt, att han, utan att röja någon svaghet,
kom mitt in i byggnaden. Här tog han, efter den lugne Gamuts
exempel, en risknippa från ett hörn av rummet och slog sig
ned på densamma.
Nu lämnade de församlade krigarna ingången till hyddan
och samlade sig i en halvcirkel omkring Duncan, i det de
tåligt väntade på det ögonblick, då främlingens värdighet skulle
tillåta honom tala. Största delen av dem stod framför honom,
medan en annan del lättjefullt lutade sig mot husets stolpar
och väggar, och endast tre eller fyra av de mest ansedda
hövdingarna satte sig ned något längre fram i förgrunden. En
fackla tändes, och den kastade sitt röda sken från ansikte till
ansikte, från den ene till den andre. Duncan begagnade sig
av dess sken för att söka av vildarnas miner och ansiktsuttryck
draga en slutsats vad de egentligen tänkte om hans ankomst.
Men han kunde icke bedöma detta. Hövdingarna sutto kalla
och lugna som statyer med ögonen fastade på marken. Endast
de män, som stodo i skuggan, iakttogo främlingen mycket noga
och lät intet drag i hans ansikte, ingen av hans rörelser, icke
någon linje i hans maskering och icke någon del av hans
klädedräkt vara utan att underkasta det en sorgfällig granskning.
Äntligen framträdde en gammal hövding, vilken hittills stått
i ett hörn av hyddan, och tilltalade Duncan på huronernas
språk, vilket denna naturligtvis inte förstod. Han skakade på
huvudet och tillkännagav med ett tecken, att han var
oförmögen att svara.
"Talar icke min broder engelska?" frågade han åter och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
