Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En djup stillhet följde på nämnandet av det förbjudna
namnet. Man meddelade emellertid Magua vad som förefallit,
varpå alla sutto försjunkna i tankar.
"Delawarerna hava smugit sig omkring min by", sade
äntligen en krigare aktningsfullt till Magua. "Men vem har
någonsin funnit en huron sovande?"
"Delawarerna från sjöarna?" frågade Magua med
rynkade ögonbryn.
"Nej, en av dem, vilka gå med kvinnokjolar i sina hem."
"Har mina bröder tagit hans skalp?"
"Hans ben voro bättre än hans armar. Där står han", svarade
krigaren och pekade med fingret på den orörlige mohikanen.
I stället för att röja en kvinnlig nyfikenhet, blev Magua
sittande med tankfull min och rökte sin pipa utan att fröjda sina
ögon med betraktande av fången. Först efter en rundlig tids
förlopp, knackade han askan ur sitt piphuvud, reste sig upp
och kastade den första blicken på den unge krigaren, som stod
några fot bakom honom. Den uppmärksamme, endast skenbart
i tankar försjunkne Uncas märkte denna rörelse och vände sig
plötsligt emot ljuset, så att dödsfiendernas ögon möttes. Nästan
en minut stodo dessa käcka och oböjliga män gent emot
varandra och sågo varandra rakt in i ögonen, utan att den ene
vek för den andres blick. Uncas’ gestalt tycktes växa av inre
förakt, under det att Maguas drag blevo mjukare och efter hand
miste sitt trots samt slutligen fingo ett uttryck av vild glädje.
Han drog en djup suck och uttalade äntligen det fruktade
namnet: "Den raske hjorten."
Som träffade av en elektrisk stöt sprungo huronerna vid
nämnandet av detta namn upp från sina platser. Överraskningen
berövade dem helt deras invanda lugna sätt. Det hatade, men
också fruktade namnet upprepades av alla och hördes utanför
hyddan. Kvinnorna och barnen utanför ropade det efter
männen som ett eko, på vilket det följde ett långdraget, jublande
tjut. Innan detta förstummades hade männens upphetsning
redan lagt sig, och alla satte sig, skamsna över sin överilning. Men
i flera minuter vilade ännu deras blickar på fången och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
