Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hur många vill följa med över kärret och ta gen-
vägen? ropade hon.
— Ån håller inte, det törs vi inte, sade Birgit.
— Ni måste åka samma väg som vi andra. Det var
Ulla som sade detta. Alltid skall du komma med på-
hitt, Margareta!
— Ja, jag åker i alla fall genvägen, strunt i ”Lövet”.
Ni ska se jag är före er vid stugan! Hej, Mona, du
kommer väl med? Du är väl inte rädd som Karin
heller ?
— Jag är inte rädd. Om Mona törs så törs jag.
Karin lät helt förnärmad.
— Visst törs jag! Mona glömde allt inför tanken
på att de skulle vara först uppe vid stugan och slippa
den tråkiga slätten.
— Jag skall berätta för fröken Löv hur ni bär er
åt! Ullas rop förklingade ohört av de tre flickorna,
som snabbt togo av från vägen och med långa glid
åkte ned mot kärret och ån som slingrade där borta
nedanför skogsåsarna.
Det gick bra. Kärret var hårt fruset. En och annan
tuva stack upp och gjorde marken litet ojämn, men
det hindrade ej farten. Flickorna voro alla säkra på
skidorna. Även Mona, som var nybörjare, hade tränat
duktigt och följde de andra ganska lätt.
Nu voro de framme vid ån. Margareta gick först
över, så kom Karin. Mona var sist. Just då hon var
mitt över strömfåran brast isen och hon for med
skidorna rakt ner i vattnet.
Det var inte djupt. Vattnet räckte bara till midjan,
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
