Det har ju blivit sagt många gånger, att det inte är lätt att inse värdet av det, som man ständigt har under ögonen. Det vill avstånd och saknad till.
*
Är den inte... beundransvärd, denna lilla fristad, ett gott hem? Den tar emot oss med glädje som späda, hjälplösa, besvärliga barn. Den har en ärad plats för oss som svaga, bräckliga åldringar. Den ger mannen glädje och vederkvickelse, då han vänder åter dit, trött av dagens arbete. Den omhuldar honom lika varmt, då världen går honom emot, som då den upphöjer honom. Där finns inga lagar, endast sedvanor, som man följer, därför att de är nyttiga och ändamålsenliga. Där straffas, men inte för att utkräva hämnd, utan för att uppfostra. Där finns användning för alla talanger, men den, som inga har, kan göra sig lika älskad som den mest snillrike. Den kan upptaga fattiga tjänare i sin värld och behålla dem för livet. Den släpper ingen av de sina ur sikte och slaktar den gödda kalven, då den förlorade sonen återvänder... Den har sin egen ritual för fester och högtidligheter, den bevarar minnen av förfäder, som ingen historia vet att nämna. Där får var och en vara sig själv, så länge han inte stör harmonien i det hela. Det finns intet smidigare, intet barmhärtigare bland allt, som människor har åstadkommit. Det finns intet så älskat, så högt uppskattat som kvinnans skapelse, hemmet.
*
Ingen fläck på jorden är så förhatlig att beträda som ett förfallet hem.
*
Det var intet märkvärdigt med hans hem. Ingen sjö fanns där, intet vattenfall, inga strandängar och parker, men det var likafullt vackert. Det var vackert, därför att det var ett gott, fridfullt hem. Livet var lätt att leva där. Allt, som på andra ställen skulle ha alstrat bitterhet och hat, blev där utjämnat med mildhet. Så skall det vara i ett hem.
*
»Tänk, att föräldrar kan längta så efter sina barn!... Tänk, att livet kan vara liksom slut för dem, när barnen är borta!»
*
Naturligtvis vet jag, att de flesta hem inte är fullkomliga och att många är dåliga. Men de goda, de lyckliga hemmen finns dock. Vi har sett dem, vi har levat i dem. Vi har kanske inte ägt dem själva, men vi kan vittna om att de finns. De är inte bara en dröm. Kvinnor kan skapa dem i fattigdom och i rikedom, i ringhet och i förfining. De inrymmes i kungaborgen och i torparstugan. Det goda hemmet är något, som verkligen finns till.
*
Har du någon gång givit akt på ett barn, som sitter i sin moders knä och lyssnar till sagor? Så länge barnet hör talas om grymma jättar och om sköna prinsessors bittra lidanden, håller det huvudet upprätt och ögonen öppna, men om modern börjar tala om lyckan och solskenet, sluter den lille sina ögon och slumrar in så stilla med huvudet mot hennes bröst.
*
»I ett plogland... är det av större vikt, att alla fårorna passar väl intill varandra, än att en är förmer än de övriga... Och på samma sätt som med plogfåror är det med söner. Ingen far blir glad över att en är förmer än de andra. Men kan han vända sina blickar med samma glädje från den yngste till den äldste, då känner han frid i sinnet.»
*
»Det är så med många av de tysta barn, som omger oss, att de går här och bär på en hemlig dröm, som de inte vågar nämna. Det bor underliga tankar under månget mjukt hår, de bruna, milda ögonen ser underliga ting bakom sina fällda ögonlock, mången skön jungfru har i himmelen sin brudgum. Mången rosenkind vill gnida den gode konungens fötter med smörjelse och torka dem med sitt huvudhår.»
*
Ingen har någonsin hört talas om att Adam och Eva hade några barn, så länge som de ännu voro kvar i paradiset. Det finns inga gamla sägner om huru de små människosönerna sprungo och lekte ta fatt med lejonets ungar eller huru de redo grensle på ryggen av leviatan eller behemot.
Utan barnen måtte ha kommit till efter utvisningen, om det inte rentav var så, att det var de, som mer än ormen och de vackra äpplena på kunskapsträdet voro orsaken till att föräldrarna måste ge sig ut ur lustgården. Sådant kan man åtminstone få bli vittne till än i dag.
*
Jag vill önska er, kära vänner, att ni måtte slippa att se gamla ögons tårar. Eller att ni inte måtte stå hjälplösa, när ett grått huvud lutar sig intill ert bröst för att få stöd, eller när gamla händer knäppas kring era i tyst bön. Må ni slippa att se de gamla sänkta i sorg, som ni inte kan hugsvala!
Vad är dock de ungas klagan! De ha styrka, de ha hopp. Men vilket elände är det inte, när de gamla gråta, vilken förtvivlan, när de, som ha varit era unga dagars stöd, sjunka i maktlös klagan!
*
»O, mitt folk», tänkte han, »o, mitt folk, vad jag älskar dig!» Han kände hur han älskade hela denna skaran,... alla dessa i grova kläder och illaluktande skodon, alla dessa, som bodde i de gråa stugorna vid skogskanten, alla dessa, som inte kunde föra en penna och ofta nog inte heller läsa, alla dessa, som inte kände livets fullhet och rikedom, endast strävan för det dagliga brödet.
Han älskade dem med en smärtsam, brinnande ömhet... Han visste inte vad han ville göra för dem, men han älskade dem, alla och envar, med fel och laster och skröpligheter.
*
»Det är bara de, som går böjda under det eviga arbetet med jorden, som kan hålla det här landet oppe i välstånd och anseende från tid till tid.»
*
O, sena tiders barn, haven I inte sett det? När ofrid och hat uppfylla jorden, måste också de döda tingen mycket lida. Då blir vågen vild och rovlysten som en rövare, då blir åkern karg som en girig. Men ve den, för vars skull skogen suckar och bergen gråta!
*
»Det måste verkligen finnas en besynnerlig makt hos vårsolen. Se, vart den än sänder sitt ljus, så väcker den nytt liv! Det verkar som en förtrollning. Så svala dess strålar är, så är de på sitt sätt mycket mäktigare än sommarens, som är alltför brännande, och höstens, som endast medför förvissning och död. Har du inte någon gång tänkt på att detta vårens bleka solsken har ungefär samma verkan som den första kärleken?»
*
»Ack, de, som bor på slätten under den öppna himlen, förstår sig ju aldrig på att vara rädda. De har inte samma tankar som den, som sitter ensam i skogsmörkret.»
*
O, jag ber er, ni alla, som vårdar fält och ängar och parker och de
älskade, fröjdbringande blomstergårdarna, vårda dem väl! Vårda dem i
kärlek, i arbete! Det är inte gott, att naturen sörjer över
människorna.
