Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 Mormonkyrkans werldsliga förhållande o. s· w.
omtalade, huru de hade nödgats trafwa öfwer slätterna till
Saltsjöstaden Det war 68 oxwagnar och 1.8 personer på
hroarje wagn förutom bagage. Mannen sjuknade samt
deras enda barn, och tncm M. måste somliga dagar gå
ända till 35 eng. mil. När- de då åndtligen kl. tolf om
natten slogo läger, hade hon att baka bröd till följande
dag, och wanligen bles det icke färdigt förr än kl. twå.
Kl. fyra ljöd hornet, och det ropades öfwer hela lägret:
«Yoke up the cattle« d. ä. «Spänn för oxarne!« Hoa
måste samtidigt gå och samla bränsle, och när det icke
längre sans tved, måste hon taga kospillning till att koka
med. De nödgades lesioa nästan uteslutande på loattwiil-
ting ; en liten kopp rått kaffe samt dito socker fingo de i
weckan till fyra personer; likaså fingo de litet fläsk och
mjöl, men hennes sjuke son kunde icke äta det. Hon måste
en gång tigga länge för att få ett litet stycke autilopkött
åt sitt sjuka barn. En dag sann hon wid Plattesloden en
sköldpadda, på hwilken hon sedan bar hela dagen, emedan
hon på aftonen wille tillaga den åt gossen. En annan
dag mötte hon en gosse, som hade fångat några små fiskar.
«Gis mig litet till mitt sjuka "l)arn«, sade hon. Honsick
twå små fiskar af honom. Så bar hon dem till sin Axel,
och då han såg fisken, smålog han floagt. «Ler. du, Axel
min? Hivarför år du glad?« frågade hon honom grå-
tande. «Jo, derför att jag skall få fisk«, swarade han
Dan gick så länge, tills hennes fötter blefwo alldeles
förstörda. Då hon icke orkade gå längre, bad hon om
att få komma upp i en oxioagnz hon tigde länge sör-
gäswes, men slutligen fick hon löste. Sorgen skulle nu
komma till smärtorna; 80 mil från Saltsjöstaden dog
deras son. Hon hade alltid tröstat honom med: «Nu
komma wi snart till dalen, Axel, dåskall du få mat,«
«J-a, mamma, det war en lång wäg««, sade det dödssjuka
barnet Hon wille resa nspp honom litet, men han sade:
«Ah, imamma jag har så ondt i bröstet«, och det-på drog
den utpmade kroppen den sista sucken. De trodde, att bar-
net dog as hunger och lidande under resan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
