Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sir Edvard Irwin, föremålet för detta samtal, var en
baronet, härstammande från en ansedd familj och egare till ganska
betydliga egendomar i norra England. Han hade tidigt gift sig
med ett fruntimmer af ett mildt och älskvärdt lynne, och
undvikande moderna förströelser, hade han funnit sin lycka i den
husliga sällheten och literära och vetenskapliga sysselsättningar.
Hans hustrus förtidiga död störde honom ur den lugna
jemnvigten af hans lif. Det var hans första sorg, och den
öfverväldigade honom. Hans hustru hade varit hans ständiga
sällskap; hon hade mött alla hans anspråk med en sympati så
beredvillig och så intelligent, att han kände som om den bättre
delen af hans själ vore tagen ifrån honom, och som om det vore
omöjligt för den återstående att stanna qvar. Hans treårige
sons smekningar kunde ej väcka honom ur hans sorg. Han var
olycklig, emedan han ej hade någonting, som kunde tvinga
honom till lif och verksamhet. Hans rikedom, hans tillgifna
tjenare, hans oroliga vänner, alla göto omedvetet olja på elden.
Arbetet, den sörjande mängdens hårda men helsosamma tvång,
bringade honom ingen lättnad, — han frossade på sin sorg tills
hans helsa gaf vika. Vännerna blandade sig i saken, läkare
rådfrågades, man vädjade till hans ömhet för sin son, och han
underkastade sig viljelöst att blifva skickad till Italien, på det
att förändring af omgifning och klimat måtte få uträtta hvad
det kunde. Han reste utan hopp, utan önskan att bli bättre.
Italien eller England, hvad voro de för honom? Hela verlden
var en kyrkogård med en enda grafkulle, vid hvilken hans
hjerta satt och gret. Så sade — så tänkte han.
Han tog sitt barn med sig, ty ehuru i hans nedstämda lynne
åsynen af den vackra gossen endast tjenade till att skärpa hans
sorg, hängde hans hjerta dock fast vid honom, såsom det enda
som återstod honom af henne, som han förlorat; och han
vakade öfver honom med en ängslan som var sorglig att skåda.
Kontrasten mellan det liffulla barnet och den sorgsne fadren
kunde icke undgå ens den mest ytlige betraktare, och den
väckte ganska snart uppnärksamhet hos en Mrs och Miss
Macdonald, som bebodde ett närgränsande palats i Florence, dit Sir
Edvard enligt sin läkares råd begifvit sig. Den enkla historien
om hans sorg uppväckte båda damernas intresse, ett intresse,
som hos den yngre snart växte till passion.
Ung, skön och egenvillig berusade sig Helen Macdonald i
vilda fantasier om en allt förtärande och beherskande kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
