Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabulisterna - II. Magnus Jakob Crusenstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Huru skulle också de unga prästgårdsmamsellerna eller
adelsfröknarna kunnat vara okänsliga för en tillbedjare sådan
som Crusenstolpe, hvilken i allo motsvarade tidens
skönhetsideal. Så här ungefär skildras oss Crusenstolpes
utseende och uppträdande af samtida: en ståtlig, aristokratisk
hållning, markerade anletsdrag, sydländskt mörk hy,
korpsvart hår, blixtrande ögon, hänförande konversation, sättet
utsökt förbindligt, men reserveradt. Hela porträttet verkar
som om det vore skuret ut ur en af tidens moderomaner.
Han är just den demoniskt-romantiske hjälten, hvars
By-roniska melankoli först mildras, då den blondaste och
änglalikaste af hjältinnorna lindat sina armar kring hans hals.
Åtskilliga år senare lår drottning Desideria vid en hoffest hafva
lagt märke till honom och frågat, hvem han var. Och då
man upplyste henne därom yttrade hon: det är den vackraste
karl i Sverige.
Hans inre motsvarade hans yttre. Hans hälsa var något
vacklande, bröstet var svagt. Detta gaf något delikat och
sensibelt åt hela hans väsende. Melankoli omväxlade med
häftiga stämningsutbrott. Han var sydländskt liflig och
ytterst lättretlig. Vid en middag blef han så förargad öfver
ett politiskt samtal, att han förlorade matlusten och ej kunde
vidröra mer än första rätten. Han kunde sitta helt tyst i
ett sällskap och plötsligt brista ut i ett högt, omotiveradt,
nästan spasmodiskt skratt, som blottade alla hans hvita
rof-djurständer. Det verkade underligt och till och med hemskt
på alla, som sågo det. Och sådan som han visade sig i sin
ungdom, skulle han förblifva hela lifvet igenom: alltid samma
lättretliga temperament, som slog öfver från den ena
ytterligheten till den andra.
Han läste vid denna tid mycket och, som det förefaller, mest
franska författare, han grät öfver Rousseaus Emile, och när
han en dag slutat läsningen af m:me de Krudeners Valerie,
gaf han i öfversvallande sentimentalitet tolf skilling och tre
runstycken åt en tiggare. All den romantik, han på detta
sått insög, gick honoin i blodet, och i sina handlingar lät
han bestämma sig af de mest fantastiska föreställningar.
Vid denna tid ville han blifva diplomat, ty han hade under
läsningen af Gall och Lavater upptäckt, att han var
observatör. En ren romanidé, som icke heller vann faderns bifall.
År 1814 aflade Crusenstolpe hofrättsexamen inför pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
