Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från romantik till realism - I. Utländska strömningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
digrast blef naturligen denna formlöshet, då den upphöjdes till
lag i dramat, hvilket icke kan existera utan en kraftig
komposition. Huru bar icke Tieck bemödat sig för att förstöra all
illusion i sina dramer! Betecknande för hela nyromantikens
sträfvande är det också, då Novalis utbrister: »Om man kunde
skrifva utan ett bestämdt ämne, så skulle poesien blifva musik
— men också formlös och sväfvande som en dimma.»
Emellertid är det icke minst i kraft af denna ytterliga motvilja för alla
regler, som nyromantiken gör slut på pseudoklassisiteten.
Det fantastiska och det paradoxala, som utmärkte den
tyska nyromantiken både i poetiskt och politiskt afseende
gjorde, att dess välde icke blef långvarigt. Nyromantiken
år i det stora och hela liksom revolutionen, hvars feberartade
karaktär den delar, af kort varaktighet. Nästan omärkligt glider
den öfver i romantiken. Jag menar därmed den riktning som
i Tyskland representeras af sådana författare som Uhland,
Ruckert m. fl., i Frankrike af Victor Hugo och hans efterföljare,
i England af Byron och Shelley. Ingen af dessa skalder kan
man stämpla som tillhörande den nyromantiska skolan, men
väl äro de alla romantiska. Men detta förhållande, att
nyromantiken aflöses af romantiken, vill i själfva verket säga, att
man med öfvergifvande af den förras fantastik och regellöshet,
återvänder till den tyska klassisitetens stilmönster. Det blir åter
Schillers och Goethes ästetik, som behärskar litteraturen efter
nyromantiken. Innehållet i denna diktning är öfvervägande
romantiskt, men hvad formen beträffar, följer den ett abstrakt
skönhetsideal, hvilket sorgfälligt undviker detaljer, ett ideal,
i hvilket ännu finnes mycket af den antika retorikens
elementer, och som i själfva verket är en öfvergångsform från
pseudoklassisiteten till realismen och naturalismen.*
• Pseudoklassisiteten undvek försiktigt det konkreta uttrycket.
Betecknande är, att Boileau vid n&got tillfälle komplimentetade Racine, då det
lyckats denne att i versen insmuggla ordet culotte (knäbyxor) utan att störa den
sfärernas harmoni, som borde härska i den franska alexandrinen. Schiller
och Goethe hyllade visserligen i sin ungdom det motsatta stilidealet, för hvilket
Shakespeare var det stora mönstret, men båda närmade sig snart åter
pseudoklassisiteten. Ingenstädes ser man detta lättare än i en öfversättning af
Shakespeare. Jämför t. ex. Schillers tolkning af Macbeth med originalet, och
det framträder skarpt, huru mycket abstraktare Schillers språk är. Ett godt
exempel erbjuder tredje aktens första scen. Macbeth talar med murdarne
och frågar tviflande, om han nu kan vänta, att hans befallningar skola blifva
utförda. Mördarne svara: »Min kung, vi äro männer». Macbeth replikerar: Det
finnes många slags män, liksom det finnes många slags hundar.
Shakespeare uttrycker denna tanke genom följande detaljerade uppräkning:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
