Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från romantik till realism - I. Utländska strömningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sataniska, som drog till honom publiken, så var det icke
mindre det djärft oppositionella i hans diktning, och känslan
af att han visade den rätta vägen genom de uppflammande
sociala striderna, som förskaffade honom läsare.
I tysk litteratur spelar Heinrich Heine en liknande roll
som Byron i England. Hos Bvron var det närmast
personliga erfarenheter som satte honom i opposition mot
samhället. Heine däremot tillhörde ett folk, som allt sedan
medeltidens dagar hårdare än något annat känt
samhällsförhållandenas tryck. Oppositionslusten läg honom därför
i blodet, och den slog ut i full låga särskildt, sedan han i
Frankrike sett, att det fanns möjligheter att afskudda oket.
Heine är redan medvetet radikal i religiöst och politiskt
afseende och står bland dem som förberedt och skapat den
stämning, hvilken 1830 och 1848 befriade de tyska staterna.
Såsom författare hade han sina rötter i nyromantiken,
men äfven i Goethe. Han stod i början af sin bana A. W.
Schlegel nära och skref romanser och spökballader i en
starkt kolorerad månskensstil, sjöng om kärlek, som var idel
längtan och upplöste sig i intet som dimmorna öfver en äng.
Men snart sknllle han anslå andra toner. Byron är ren
lidelse och manligt trots. Heine är mera vek, mindre direkt
men mera smidig. Byrons vapen är den flammande
retoriken och det skärande hånet; Heines den bitande ironien.
Det är också genom ironien, som han banar sig väg fram till
verkligheten. Denna ironi var en af de konstprinciper som
romantikerna mest omhuldade och framhäfde: skalden borde
alltid begränsa sin egen lyriska fullhet genom att ställa dess
motsatser upp emot hvarandra och så genom att objektivera
sin egen känsla lösgöra sig från densamma. Principen var
vunnen genom studiet at Shakespeare, hvilken med sådant
mästerskap tecknar de mest olika själstillstånd och
karaktärer, men det är nogsamt bekant på hvilket fantastiskt sätt
den tillämpades af en Tieck m. fl. Nu vände sig denna ironi
emot nyromantiken själf och dess åskådningssätt.
Själfva denna upplösningsprocess af nyromantiken ser
man kanske ingenstädes tydligare än bos Heine. Den består
just däruti, att han sönderslår den romantiska stämning han
själf skapat. I Heines äldre dikter märker man ännu icke
något till detta manér: stämningen är genomgående
högromantisk. En af de äldre dikterna af denna art är romansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
