Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från romantik till realism - II. Reaktion mot fosforismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omslag. Själfva denna titel var ett löfte om något nytt.
Samma år lämnade den aldrig fullbordade historiska
romanen Thord Bonde pressen, och nästa år debuterade G. H. Mellin
med Blomman på Kinnekulle. Det var visserligen inga
mästerverk, som kunde jämföras med de stora snillenas skapelser,
hvilka strax förut behärskat litteraturen, men det var
förtruppen för en demokratisk tidsålder, som nu inledde sitt välde.
Samtidigt låto enstaka röster höra sig, hvilka på olika
sätt angifva, att smaken höll på att förändras och att nya
idealer voro i antågande.
År 1826 yttrade Geijer i ett bref till en vån: »Gif fan
både i att antikisera och romantisera. Det är förbi med
beggedera. Poesien har så länge sett i luften efter mönster,
att det är tid hon vänder sig till det verkliga lifvet, till
uppfattning, samling, utbildning af dess poetiska element. Det
år den äldsta poetiska källan... Äfven poesien måste
såsom vetenskapen vånda sig från de luftiga teorierna till
observation af naturen och det mänskliga lifvet.» Detta
yttrande år Geijer värdigt, och han har i dessa få rader med
sitt vanliga skarpsinne angifvit det mål, mot hvilket
litteraturen sedan rört sig framåt — men kanske ännu i denna
dag icke till fullo uppnått.
Man hade hos de gamla grekerna och latinarna delvis med
fransmännen som mellanhand lärt sig retoriken: det var
pseudoklassisiteten. Man hade återupplifvat fadernas bragder
och traditioner: det var romantiken. Hvad återstod om icke
att med öppna* ögon och kunnigt sinne ställa sig framför
verkligheten och återgifva den i dess fulhet såväl som i dess
skönhet, återgifva den, i det man sökte än troget kopiera den,
än lekande förändra dess proportioner!
Den förste, som offentligen uttalade sitt missnöje med
den härskande litteraturen, var emellertid Runeberg. Han
hade år 1832 öfvertagit utgifvandet af Helsingfors
Morgonblad, och under de närmaste åren läste man där en serie
artiklar, bland hvilka flera på det häftigaste angrepo den då
härskande smaken. Så yttrade han i en anmälan af
Euphro-synes samlade dikter: »Alltsedan den nordiska halföns
hjälte-period med dess vikingafärder, strider och egna storartade
religion tyckes Sverige saknat en själfständig, ur dess
be-byggares och dess naturs innersta väsen framsprungen
poesi»... Stjernhielm var mera dilettant än en verklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
