Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jilst under dessa år, som fosforister och akademister
sammandrabbade och småningom försiggick äfven i Finland en
förskjutning från akademiskt till romantiskt ideal, från fransk
till tysk diktning.
Dessa nya litterära strömningar från Sverige inneslöto
äfven ett starkt element af patriotism — onaturligt uppjagad
och febril patriotism, såsom vanligen år fallet efter ett olyckligt
krig. Dessa strömningar fingo en omedelbar återklang i
Finland, och det var ur denna stämning, som äfven det finska
nationalmedvetandet framgick. Tillsvidare hade man
emellertid icke insett, att Finnen nu var hänvisad att vandra
sin egen väg, att utgöra en nation för sig, skild från den
svenska.
Den förste, för hvilken detta tyckes hafva stått klart,
men som också insåg åtskilliga af de hinder, hvilka måste
öfvervinnas, var Tengström. Han framlade sina tankar i en
märklig uppsats, hvilken lästes i Aura 1817 och 1818: Om
några hinder för Finlands litteratur och kultur. Han
fram-håfver där starkt nödvändigheten af att de två folkraserna,
som bebo landet, sammansluta sig och lära känna
hvarandra, och enigt gå samman till en nation; han klandrar
bristen på bildning och nödvändigheten af dess spridning
genom lämpliga skolor.
Tengströms åsikter vunno strax genklang. De
utvecklades och fördes vidare i tidskriften Mnemosyne, hvilken började
att utgifvas 1819 af J. G. Linsén och Fr. Bergbom.
Emellertid fick riktningen snart en alltför våldsam karaktär, särskildt
genom A. I. Arwidssons uppträdande, hvilken klandrade alla
bestående förhållanden och ensidigt förordade uteslutande
finskt språk och finsk forndikt såsom grundval för den
nya nationella kulturen. Dessa öfverdrifter hade till följd,
att Ryssarne — hvilka själffallet icke under några förhållanden
skulle tillåtit en finsk nations utveckling såsom säkerligen
stridande mot deras redan på denna tid fattade föresats att
förr eller senare inkorporera landet — vaknade; Arwidssons
tidning, Åbo Morgonblad, indrogs 1821, och följande år fann
han sig själf nödsakad att lämna fosterlandet.
Men dessa maningsrop hade icke ljudit förgäfves. Den
generation, som utan allt braskande skulle förverkliga en del
af detta ideal, stod redan färdig att genom stilla arbete böija
kampen. Runeberg, Snellman och Lönnrot blefvo just stu-
12. — Mortensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
