Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vällyckad. Hvarje person framträder klart ocb åskådligt för
läsarens ögon. Den söijande modern, den älskliga
sextonåringen, som sprider glådje öfver hela huset och den gamle
förnöjsamme, på träben framlinkande Pistol. Är icke den
hese och rödbrusige majoren med den skarpa och buskiga
blicken, med befallningsmannaminen, helt tecknad i följande
barska, men hjärtliga inbjudan till Pistol:
»Sitt ej», hade den aktade herren, den ädle majoren,
sagt, d& han träffade sist sin vapenbroder vid kyrkan,
»sitt ej, gamle Pistol, som en tjäderhane i skogen,
ruggig och gömd; hvi ser jag dig oftare ej i mitt grannskap?
Än är dagen ej allt än kan ja den bräckliga foten
stiga ett steg; blott kom, till jul åtminstone senast;
helgen är lång, och ditt ord, d& du talar om strider och marscher,
drifver en långsam stund från det sömniga folket i stugan.»
Eller är det icke som hörde man hela hans brokiga
krigarespråk midt i hexametern endast genom det utbrott,
hvarmed han afbryter de gråtande kvinnorna: »Svärmen ej,
fruntimmer.»
Själfva julstämningen förbinder denna följd af scener,
dock icke skildrad med den något feberartade
sentimentalitet, som Dickens ungefär samtidigt införde i litteraturen.
Huru äkta är icke denna julstämning på en stor herregård
fångad och återgifven. Lugnet och tystnaden i den stora
byggnaden, hvarest ljusen skymta i de olika fönstren! Stojet,
oron, otrefnaden till och med, som föregår hvaije större
fest och ej minst julaftonen, då så mycket skall förberedas
och i sista minuten ordnas för den långvariga helgen. Och
denna otrefnad förstärkes här af den misstämning och sorg,
hvilken råder i huset, där svärsonen är borta i kriget och
bud ingått, att han blifvit nedhuggen af fienden. Det hela
är återgifvet af en skildringens mästare. När så kurslädan
plötsligt håller utanför trappan och kaptenen, som man redan
trott förlorad, plötsligt visar sig hög och axelbred, slår
stämningen visserligen om, men den blir ej stojande och munter.
Julefriden breder sig endast stilla och mjukt öfver huset, som
snön därute på marken. Lugn och förtröstan härskar åter
i människosinnena. Äfven då brytes den alltför tillitsfulla
glädjen af Pistols olycka, ty hans son har stupat i striden.
Men det sätt, hvarpå den gamle bär sin sorg, gifver dikten
dess afslutande stämning och höjdpunkten nås, då majoren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
