Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är det i Kung Fjalar mannen som spelar hufvudrollen;
kårleken år endast ett nödvändigt vapen i gudarnes lek. med
människorna och utmålas icke särskildt. Månne det
verkligen lyckats Runeberg att helt meddela läsaren den tjusning
som Oihonna bör utöfva på alla — hon, hvars skönhet ryktet
burit på sina vingar ända fram till sjökonungen Hjalmars
öron? Fjalar däremot behärskar helt dikten, och i hans själ
bryter sig österländsk och västerländsk världsåskådning:
han tror på ödet, men liksom Prometeus böjer han sig
icke inför detsamma, utan sätter trotsande sin vilja mot
gudarnes. Men han besegras:
»Er är segern», talte han, »höge gudar!
Jag är straffad vorden, jag pröfvat er.»
Särskildt här på slutet bryter en rent kristlig
uppfattning igenom: det är för att pröfva Fjalar, för att förbättra
honom som gudarne uppoffrat hans barn, utrotat hans ätt.
Runeberg har sedan i sitt svar på Snellmans enfaldiga
utläggning af dikten ytterligare dröjt vid denna åskådning,
hvilken säkerligen verkar föga tilltalande på många
människor i våra dagar. Huru kan man se något etiskt i ett
dylikt gudamaskineri 1 Hellre inga gudar än sådana gudarI
öfverhufvud verka vål knappast gestalterna och
situationerna omedelbart fängslande pä läsaren, detta trots all
ästetisk skönhet. Det hvilar något konstladt och
uppkonstru-eradt, alltför lärdt och tillkrångladt öfver Kung Fjalar. Men
man fäller icke ett sådant omdöme under läsningen af dikten:
därtill år Kung Fjalar en alltför hänförande bild af sagornas
konung och versen alltför skön.
Kung Fjalar och Kungarne på Salamis höra tillsamman
i Runebergs produktion och äro i mångt och mycket
framsprungna ur samma stämning. Den senare utkom
visserligen först 1863, men Runeberg hade påbörjat densamma
redan 1844, omedelbart efter fullbordandet af Kung Fjalar.
Det år en antik imitation af samma art som Goethes
Iphi-genia. Fabeln är emellertid fritt uppfunnen, i det den ej
återgår till ett eller flere antika dramer, såsom fallet brukar vara
med dessa moderna efterbildningar. Det ansluter sig endast
i allmänhet till den antika sagovärlden, i det att Ajax och
hans ätt där spela en roll. Tonen och andan i dramat är
Sofokleisk, men utan allt slafviskt imiterande. Liksom Anti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
