Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spela den hämnareroll som icke passar deras veka karaktär,
låter äfven spåra sig i enskildheter. Så t. ex. råder icke så
ringa öfverensstämmelse mellan bådas dödsscen.*
Något större intresse förmår emellertid icke Runeberg;
att afvinna sina kungar. Deras strid om en krona är en
privataffär, med hvilken vi hafva intet att göra. Det kan
väl frågas, om Runeberg icke i Kung Fjalar såväl som i
Kungarne på Salamis trots deras stora skönheter gått utom
den sfär, där han rörde sig med naturlig frihet och efter
sitt kynnes verkliga fordringar.
Det kan man däremot icke säga om Fänrik Ståls sägner,
hvilka beteckna själfva höjdpunkten af Runebergs skaldskap,
där i en brännpunkt det bästa af hela hans väsende finnes
samladt; genom ingen annan af hans diktsamlingar har han
verkat så helt och fullt och framförallt i så vida kretsar.
Hade han förut upptäckt Finland och finnarne, så gaf han
här fosterlandet — det är ej för mycket sagdt — åter dess
historiska traditioner. Han fann dem i det sista kriget och
dess hjältebragder.
Redan länge hade finska kriget på olika sätt sysselsatt
hans fantasi. I dikten En fård från Åbo ägnar han en strof
åt den ene af bröderna Ramsay, som föll på Lemos strand,
sedan han hjältemodigt samlat de spridda skarorna. Tvifvel
kan heller icke råda om, i hvilket krig det är, som gubben
Hanes sju söner låta sitt lif för fosterlandet. Den förste af
Fänrikarne år emellertid på sätt och vis Molnets broder, skrift
ven 1835. Den är till tonen mera högstämd än de följande.
Äfven Julkvällen är ett steg på vägen, fast kriget dår spelar
föga roll, men i denna dikt är det, liksom om Runeberg för
första gången höjt sig till fosterlandets idé, då han ser det
förkroppsligadt framför sig i den gamle veteranens gestalt.
Tanken att i en serie af dikter skildra det sista kriget
tog emellertid först fast form efter läsningen af Montgomerys
år 1842 utkomna historia om detsamma. Här fann han det
material om krigets gång och de biografiska upplysningarna
om hjältarna, som utfyllde, hvad han redan kände genom
hörsägner. Hans fantasi råkade i rörelse* och från och med
1846 ända fram till 1860 framträdde den ene af Fänrikarne
* Jmfr för åtskilliga här framställda åsikter om Runebergs dikter min
uppsats i Samlaren 1904: Till Runebergs förebilder, hvarest de äro
utförligare motiverade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
