Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriken - IV. Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bon helt plötsligt. Det kom som själfva toppen på hans
lidande. Huru djupt detta dödsfall tog honom, framgår redan
af födande strof (Då Hilma dog), där uttryckets osminkade
enkelhet ej kan missförstås.
Det fattades blott ettl Mitt hjärta, brist!
Förlusterna ha vuxit allt för stora.
Det käraste på jorden har jag mist,
och jag har intet mera att förlora.
Hon, som jag älskat från min ungdoms dar,
hon, som min enda fröjd i lifvet var,
hon ligger bäddad i den kalla grafven!
O, öde! Grymt du öfver mig bröt stafven.
Själf yttrade han strax efter dödsfallet i ett förtroligt
bref till en vän:
»Hon dog den 8 juli (1843)... Du, som vet, att mitt hjärta af naturen
är varmt och trofast, kan föreställa dig djupet af min rättvisa sorg. Gud i
himmelen — ett sådant slut tog då min ungdomskärlek, den renaste och
ädlaste känsla jag ännu hyst. Full af ungdom, hälsa, skönhet och kraft,
bortrycktes hon inom fyra dagar. Grymma äro ödets slag, helst när de komma
så oväntadt Du kan icke föreställa dig hvad de fjorton dagar, som passerat
sedan jag erhöll denna olyckstidning, hafva varit rysliga för mig! Mitt hjärta
är tomt som en graf... Med alla mina i ögonen fallande fel älskade hon
mig varmt och innerligt, ehuru hon, liksom jag, insåg, att en hård
nödvändighet hindrade vår förening. Ack, tanken just på denna omöjlighet att få
äga föremålet för min försla och enda kärlek gjorde, att jag kastade mig i
nöjenas hvirfvel för att kunna glömma. Men fåfängt: i djupet af min själ
bodde alltid hennes bild, och straffet för mitt ovärdiga försök att förgäta den
oförgätliga blef en ruinerad hälsa.»
Han glömde henne aldrig. På årsdagen af hennes död
brukade han hvaije år stänga sig inne och skrifva ett bref
till den döda, hvarigenom han satte sig i ett slags rapport
med henne. Dessa bref äro förkomna, men vi hafva
åtminstone ett poem från denna dag (1850), som tolkar, med hvilka
känslor han alltjämt fasthöll hennes minne.
Det är efter Hilmas död, som man kan tala om ett nytt
manér i hans diktning. Han ser icke längre så enkelt och
osammansatt på lifvet. Allt det blyga och ömma, som fanns
på bottnen af hans väsende, flyter nu frigjordt upp, och söker
svinga sig hän emot den kära afdöda (Till den döda. S.
skrft, 56). Braun är icke längre endast materialisten, som
Malmström kallat hononi i sin Eosartikel, också han har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
