Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - III. Fredrika Bremer. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
maktbegär. Men likheten ligger ej heller endast i rent yttre
ting, såsom att de båda drogo till Rom och till Palestina
»för att börja ett nytt lif», eller att de disputerade med
påfven och andra jordens store och sökte förehålla dem att
tänka på folken, som de voro satta att styra. Likheten
ligger djupare: samma skolastiska spetsfundighet, samma
dragning åt mystiken, samma glödande begär att verka för
det tillkommande riket utmärka båda.
Och likheten med en nunna förminskas visserligen icke,
når man betraktar hennes lif mellan tjugu- och trettioåren.
»För att utom ett fängelses murar dock kunna vara
fullkomligt fången måste man vara ett fruntimmer», säger hon
själf om sitt lif under dessa år. Särskildt efter utrikesresan
blef lifvet i hemmet henne ett fängelse. »Broderande på en
evigt grå halsremsa domnade jag allt mer och mer ... År
gick efter år förbi, allt förblef sig likt, fysiska plågor, väckta
af de inre, bemäktigade sig mig, ett utslag betäckte mitt ansikte,
mina ögon gulnade, jag hade så till själ som kropp en nästan
beständig känsla af det allra djupaste obehag, en frost, en känsla
af att mögla. Jag fick ett slags förskräckelse eller afsky för
människors blickar, jag stod till mig själf och till dem i ett
missförhållande, som var mig odrägligt. Fruntimrens lott i
allmänhet och min egen särskildt syntes mig ryslig.»
Såsom de flesta kvinnor i hennes ställning och vid hennes
ålder vände hon sig nu till religionen för att finna tröst, för
att låra sig resignationens svåra konst. »Jag bad med vild
otålighet därom; min plåga förblef densamma. Förbittrad
vände jag mitt öga från himmeln och frågade, med blicken
fästad på natten af det mänskliga eländet, ett rysligt hvarför.
Ingen röst från himmeln eller jorden svarade mig; min tro
och mitt hopp blefvo skakade i deras innersta grundvalar.
Allt vacklade, jag tviflade, förtviflade, och nu förstod jag
af-grunden. Jag led så djupt, så förfärligt men tillika så stilla,
att jag just därigenom kände mig få ett slags öfverlägsenhet
öfver andra människor; ty jag blef därunder äfven så god,
att jag skulle velat lida ännu mera för att spara det minsta
kräk en plåga.»
Men det kommer en punkt, då ingen människa kan lida
mera: kroppen blir känslolös, själen förlorar sin jag-känsla.
Fredrika Bremer hade nått till denna punkt. Hon var färdig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
