Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - IV. Fredrika Bremer. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tag utmärkta. Många äro små mästerverk, värdiga fru
Lenngren.
Franciska själf framstår såsom en klok och varmhjärtad
husmoder; hennes kärlek till mannen är icke af det
romantiska slaget; den är — äkta svensk — lugn och sansad;
hon finner honom »hygglig», och hans känslor söker hon
underhålla med varma pastejer, sockerplätschen och andra
små uppmärksamheter af samma art, hvilka kunna verka
på en gammal ungkarl. — Alla hans ovanor vill hon icke
tolerera; snusförnuftigt har hon uppgjort ett helt program
för hans förbättrande: han får röka i sitt rum och i salen
men sällan i förmaket och aldrig i sängkammaren. Men
när det kommer till kritan, kan .hon icke motstå mannen,
den uppoffrande läkaren, hvilken hon så betecknande kallar
för sin »björn», ty han är stor, klumpig och godmodig. —
Rundt ikring dessa båda gruppera sig så romanens öfriga
figurer: fröken Hellevi Husgafvel, ett original af obestämd
ålder, fågelartadt liflig till hela sitt väsen, som framlefver
sina dagar i ett slags museum och säger alla människor rakt
i ansiktet, hvad hon tänker om dem. »Hvem kan se den
gode doktor Werner (Björn) utan att tänka på en
plum-pudding», säger hon till Franciska, »och ni min goda fru,
är en söt brinnande sås till den, utan hvilken den ej skulle
vara hälften så smaklig.» — Franciska gör besök hos ett
nyadladt herrskap; det karaktäriseras på följande träffsäkra
sätt: »Huset vill vara magnefikt och år blott grant. Herrn
vill vara grand seigneur, men — skryter af sina ljuskronor
och fransyska tapeter. Frun vill vara af den bästa ton och
ha den mest intressanta konversation, hvarutaf utgår en
underlig röra. Döttrarna vilja vara bildade, talangfulla,
dega-gerade och ha ett slags jargon, af hvilken utgår en stor
tomhet. Sonen vill vara viktig och är en liten blond herre med
mindre väl brändt hår. Hela familjen är en samling af
misslyckade anspråk.» — Helt annorlunda är det hos major
Stålmarks på Adamsro. »Tala icke där om konst, n. b. om
ni vill stå väl hos dem. Natur, frihet, enkelhet är lösen där.
Min goda vän majorskan vill inte tala om annat än
tjänstefolk och hushåll; majoren är idel sundt förnuft och frisk
kraft... Men se er väl om, att icke de små adamiterna spela
er något rätt oparadisiskt puts. De stora förmodar jag hålla
sig i stallet.» — Midt ibland alla dessa familjer med små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
