Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - IV. Fredrika Bremer. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marie. Hon är ej vacker men har något distingeradt i sitt utseende och är
förträffligt växt. Hennes väsen och ord vittna om mycken mildhet och föi>
stånd. Toaletten var äfven mycket passande och lagom: en brun sidenrock,
däröfver en stor guldkedja, med klocka (och en nyckel), en simpel men modern
mössa, ljusblå band, hvilket mycket väl passade hennes ljusa hår och hy.
Jag tycker om ett fruntimmer, som förstår att kläda Big väl. Det är ett tecken
till vett och smak.
’Men hvar är Peter?’ hade Björn skrikit väl sju gånger å rad, ännu
innan de första hälsningarna voro öfver. Ändtligen svarade Jean-Jacques:
’Peter kommer först senare, om han alls kommer i afton. Det föll Ebba in
att lägga sig att sofva på E., där vi åto middag, och hon ville ej låta väcka
sig på något vilkor. Peter lockade och pockade förgäfves. Slutligen måste
min hustru och jag lämna dem, på det ej ma chére mére skulle vänta oss
förgäfves denna afton. Ebba, tycker jag, kunde gärna sofva i vagnen, ty hon
tål ej att se landet utan Bitter jämt med sina dubbla florhufvor nedsläppta.’
Ma chére mére rynkade lätt på ögonbrynen, men djupt drog Björn ned sina.
Jag såg på Jane-Marie, hon log och höjde litet på axlarna. Nästan i samma
ögonblick hördes en vagn rulla och stanna. ’Där är han!’ ropade Björn, for
upp som en bomb och rusade ut genom dörren, den älskade brodern till mötes,
innan ma chére mére kunde hejda honom. Hon ristade på hufvudet och såg
bister ut, men jag höll af min björn, för det han så höll af sin bror.
Se nu svägerskan n:o 2.
En liten, späd figur sväfvar fram, själfsvåldigt men behagligt. Ögonen
äro halfslutna; den lilla halmhatten hänger på armen; den lilla mössan med
roseband sitter på ena örat och låter på andra sidan, liksom oförvarandes,
några lockar mörkbrunt hår slippa fram. Hennes man följer henne med
ögonen, under det han i dörren ånyo fångas i Björns omfamning. Ma chére
mére stiger upp, majestätiskt som första gången, och går tre steg emot den
lilla sylfiden, men till allas vår obeskrifliga förvåning sväfvar denna förbi
henne utan att se upp och slänger sig vårdslöst i länstolen, som ma chére
mére nyss lämnat, i det hon utropar: ’Ack, jag är så trött, så trött, så varm,
så jag kan dö! Uh!’ Den lilla sidenkapotten flög upp och visade en fin,
hvit linongsklänning, som å sin sida lät se ett par de sötaste små fötter
och smalben.
Du skulle ha sett ma chére mére. Hon stod som träffad af åskan, men
Peter skyndade sig fram, tog Ebbas hand, sökte få henne upp ur stolen, i
det han hviskade: ’Ebba! för Guds skull, för min skull, tänk på! Ebba, det
är ma chére mére!’
’Kors’, sade Ebba, liksom vaknande ur en dröm, och hon såg med ett
par sköna, bruna ögon upp till ma chére mére, ungefär som man ser upp till
ett kyrktorn. Ma chére mére å sin sida närmade sig till henne med en min,
som tycktes säga: ’Hvad är du för ett litet underligt kryp?’
När ma chére mére kom helt nära Ebba, gjorde hon hastigt sin hand
lös ur Peters, hoppade upp på stolen, kastade båda armarna om halsen på
ma chére mére och kysste henne med ett barns behag och frihet. Det tycktes
göra ett eget intryck på ma chére mére. Med sina båda stora händer tog hon
om Ebbas fina lif, lyfte henne upp, satte henne som ett barn på sin arm, gick
med henne fram under ljuskronan, som då skimrade i den nedgående solens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
