Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - IV. Fredrika Bremer. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helt kapitel med så himmelska epitet, att man slutligen
endast har e\t brus af ord i öronen, tills man slutligen
påträffar ett enda litet jordiskt attribut, hvilket bryter
förtrollningen: Serena, denna ängel — är låghalt. Lika omöjlig är
hjälten, Bruno, ett slags nabob, hvilken plötsligen dyker upp
i trakten och köper ett gods, som förut tillhört generalskan,
lefver ensam och afskild, då och då påträffas i skogen,
storväxt, skön och melankolisk, ridande en yster, svart hingst.
Till råga på allt och för att göra honom till en fullständig
parodi på en byronisk hjälte medför han till denna
småländska småstad en orientalisk älskarinna, och när han en dag
råkat in i en sällskapslek, deklamerar han Hamlets »vara
eller icke vara» för att lösa sin pant. Men likväl försonas
man nästan med denna teaterfigurs extravaganser, ty han
gifver generalskan repliken. Hans närvaro gör, att vi få se
henne från en ny sida, och för första och enda gången i
Fredrika Bremers romaner påträffa* vi en karaktär, som till
en viss grad är fördjupad och som befinner sig i en
allvarlig konflikt. Björn upptäcker nämligen, att Bruno är
generalskans son, hvilken i ungdomen begått en stöld från modern
för att rädda en vän och förbannats af henne. Hon har
aldrig ångrat denna handling, men hon har heller aldrig
kunnat glömma sonen — hans blotta namn är tillräckligt
för att rifva upp det gamla såret. Man försöker bringa
moder och son i beröring med hvarandra och försona dem.
Det blir en strid på lif och död. Anledningen till denna
strid år teatralisk, och själfva konflikten är hvarken
tillräckligt fördjupad eller tillspetsad, men likväl sakna icke dessa
scener, i hvilka författarinnan tecknar, huru moder och son
brottas med hvarandra, en viss storhet. Generalskan höjer
sig nästan till verkligt patos, utan att därför ett ögonblick
förlora sitt fria, naturliga väsende. Så t. ex. glömmer hon
icke, då försoningen försiggått efter de mest upprörande
händelser, att befalla, att hennes hästar skola fodras och väl
vårdas, ty »större tjänst än i natt ha de ej gjort mig på dessa
femton år». — Och strax före krisen, då hon sitter
frånvarande i tunga tankar, försummar hon icke sin
»kommendörkapten» (sin mage) utan äter tryfferad kalkon med
vanlig aptit och har till och med ett par ordspråk till hands för
att prisa anrättningen. Eller huru äkta är icke scenen, då
hon, troende sig döden nära, låter skicka efter snickaren för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
