Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - VI. Sofia von Knorring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna friherrinnan Knorrings realism är förtjusande,
spirituell, behagfull, elak, lätt lekande, men den är äkta
kvinnlig i sin begränsning. Hon har endast öga för lifvets
småsaker, och hennes hjärta klappar endast eldigt för kärleken.
Hon ser endast det, som ligger henne nära — det som är
synbart. Männens planer, då de lämna salongen eller då de
gå öfver sina åkerfält, intressera henne icke, och därför kan
det nog hända, att hennes excellenser i grund och botten
voro djupare naturer och hennes landtjunkare mera mänskliga
än hon låter oss ana. Men med hvilken satirisk hvasshet utan
all bitterhet har hon icke tecknat alla dessa gestalter.
Samma skarpa verklighetssinne utmärker äfven hennes
förhållande till tidens idéer. Det är icke hon som låter sitt
hjärta svalla öfver för en eller annan filantropisk idé. Hon
hör icke till dem som tro, att man kan förändra människan
från den ena dagen till den andra. Det är icke utan, att hon
nästan blir paradox i sin motvilja mot tidens reformer, och
hon skyr icke de skarpa motsatserna. Det som är, bör vara,
det är hennes liksom alla verkligt konservativa människors
grundprincip. Först och främst skarp skillnad mellan folket
och de bildad#! Den kan icke upphäfvas och hvartill skulle
det tjäna? Folkskolebildningen är säkert af föga nytta. — En
liknande klyfta existerar och bör existera mellan borgerskapet
och adeln. I Ståndsparalleler skildrar hon en bondson, en
ung magister från Uppsala, som en verklig Frithiof, utrustad
med alla hjältedygder och långt mera verklig adelsman än
den osympatiskt tecknade grefven. Men äktenskapet mellan
honom och Blenda förhindrar hon, ty det är bäst, att hvar
och en stannar inom sitt stånd. Trots sin egen bildning och
intresse för all kultur är hon icke heller någon försvarare af
kvinnoemancipationen: hon blir på denna punkt motståndare
till Fredrika Bremer. Öfverallt har hon vördnad för, huru
en sak tager sig ut och för traditionen. Äktenskapet bör
vara oupplösligt, och hennes religiositet gör under hennes
tidigare lif intryck af ett rent yttre ceremoniell, tills den
slutligen slår öfver i en djupt känd och brinnande (men
likväl aldrig fanatisk) religiositet.
Det hufvudproblem, som sysselsätter friherrinnan Knorring
i alla hennes romaner, till och med i folklifsskildringen
Torparen, är kärleken och dess förhållande till äktenskapet.
Hon är väl i dåtidens litteratur vår enda kvinnliga erotiker,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
