Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - VI. Sofia von Knorring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
landet. Det var en af källorna till nationalrikedomen, men
ännu mer till nationens fördärf. Öfverallt i denna tids
skildringar påträffar man detsamma. Lider det af någon
sjukdom, så undersökes det af den store Berzelius. Det
drickes i »silfverbollar» vid de rikes bord och af den fattige
ur den medhafda flaskan. Det är folkets glädje, sol, föda,
hus och hem, dess allt.
Emellertid hade man böijat få ögonen upp för det
gränslösa eländet. Wieselgren hade under allmänt hån och föga
uppmuntran påbörjat sitt ädla reform verk — säkerligen det
största som under det gångna seklet utförts i Sverige. Folket
började redan ingå i »nykterheta».
Torparen är visserligen icke i egentlig mening någon
tendensskildring — men det är dock mol denna mörka
bakgrund, som händelser och personer uthäfva sig. Klart
påpekar författarinnan att, om folkskolebildningen någonsin
skulle kunna uträtta något, så vore det att minska brotten.
Hon har således i Torparen en något mindre pessimistisk
uppfattning om densamma än i sina öfriga romaner. Men
framförallt lägger hon skulden för eländet på brännvinet
— föröfrigt utan all fanatism. Olle går ikring i hennes
bok, som en ständig »illustration af brännvinslastens
förbannelse». Gunnars fader har supit ihjäl sig, och själf griper han,
som redan afsvurit drycken, under intrycket af sina sorger, till
flaskan, och det år under brännvinets inflytande, som han
dödar patronen.
Må man emellertid icke föreställa sig Torparen som en
dyster samfundsmålning. Snarare är det, trots ämnets hårda
och allvarliga karaktär, det leende och ljusa som öfverväger.
De rent idylliska taflorna upptaga förgrunden. Författarinnan
har lagt an på trohet i sedeskildringen: Gunnars bröllop
beskrifves med mycken talang och herrskapsfolket, som åser
och deltager i folkets dans vid en slåtterfest, är en äkta tafla
ur tidens landtlif. Och genom alla dessa scener röra sig Gunnar
och Elin med sin djupa och vackra kärlek till hvarandra.
Med fullt skäl säger författarinnan någonstädes, att Gunnar
kunnat stå modell åt Södermark. Det är samma manér som
i denne målares taflor öfver hennes egen framställning. Det
hela är idealiseradt. Gunnar och Elin klädda till höslåttern
äro såsom skurna ut ur en af hans taflor. Det är icke
bondfolk utan två öfverklasspersoner i allmogedräkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
