Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - VII. Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag dem äfven för min far, och hans melankoliska småleende
och framförallt hans klappning på mitt hufvud uppfyllde
mig med någonting ödmjukt och högtidligt, då däremot min
mors leende gaf mig en spänstighet, som lät drömmarna
draga undan för en fullklar dager...» Lyckligtvis var där
äfven rörelse och lif kring henne, och den lilla flickans
uppmärksamhet drogs åt olika håll. Där fanns handelsboden,
som om aftnarna var full af sjöfolk, hvilka där roade sig
med lifliga samtal.
Under de långa vinteraftnarna samlades familjen kring
elt stort bord under lampan, och informatorn eller en af
bröderna läste högt. Endast fadern, som hade svårt för att
höra, satt för sig själf borta vid byrån och studerade sina
egna favoritböcker, synnerligen baron Trencks och
Asche-bergs lefnadsöden, hvarvid vaxstapeln, som han höll mellan
ögat och boken, i denna rummets mörka bakgrund syntes
som en liten lyktgubbe sväfva fram och åter öfver bladen.
Då Emilie ledsnat på att stå vid moderns sida, skyndade
hon sig till fadern, som alltid då framkastade samma af
Emilie med förtjusning hörda fråga: »nå, du dansdocka,
har du hört några äfventyr i kväll?» Det var nämligen
förebudet till en tillåtelse att besöka handelsboden. Hastigt
skyndade hon ut i boden, hvarest »lilla mamsells» ankomst
alltid väckte stor uppståndelse bland hennes goda vänner
skutskepparna och kaptenerna. Och nu följde den ena
berättelsen efter den andra om hafsmänniskor och små gråtande
missfoster, hälften barn och hälften fiskar, så att hon
slutligen blef riktigt rädd och först åter lugnades, då någon
förtäljde en vacker saga om hafsfrun, som i månskenet dök
upp bland böljorna och tröstade en stackars skeppsbruten,
som ensam dref ikring på en planka. Då hon sedan med
glödande kinder, varm och lycksalig, kom in, kunde modern
icke sällan, vänd till fadern, säga: »det här måste någon
gång ha ett slut, min vän — det är icke nyttigt för flickan
att höra på så mycket vidskepliga historier!» — »Högfärd,
mor!» svarade då fadern. »Låt du henne prata med
sjöfolket — sämre läror kan hon få.»
Det var under sådana förhållanden som Emilie Smith
gjorde sina första studier till sina blifvande sjöromaner.
Inom kort utvidgades emellertid området för dessa
studier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
