Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - VIII. Emilie Flygare-Carlén. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som lefva i civilisationens utkanter. Trots själfva ämnets
beskaffenhet finnes det intet falskt melodramatiskt i
åter-gifvandet af brottet och dess historia, hvilket är så mycket
märkligare, om man betänker att arbetet framkom samtidigt
med de franska sensationsromanerna och deras svenska
imitationer, där brottet vanligen ställdes i en falsk teatralisk
belysning. Här ser man, huru brottet naturligt födes och
naturligt medför sina följder, utan att författarinnan ett enda
ögonblick nedsjunker till vare sig ett konventionellt moraliserande
(hvilket skulle verkat onödigt och torftigt) eller till ett falskt
förhärligande. Rosen på Tistelön är en naturalistisk roman,
innan ännu naturalismens program var uppställdt i Sverige.
Icke mindre djärft konstnärligt är det, då hon låter
Gabrielles kärlek för den frånvarande kaptenen småningom
afsvalna och en ny kärlek till jaktlöjtnanten uppväxa och
småningom uttränga den gamla. Hon har förstått att hos
detta omedvetna naturbarn göra denna förändring fullt
förklarlig. Och likväl låter hon oss strängt taget icke vara
vittnen till själfva processen. Klokt nog afhåller hon sig
från en detaljerad abstrakt analys, hvilken aldrig lyckas för
henne (hon blir då oredig och pratsjuk). Men hon har
själf tydligt sett de båda tillstånden hos sin hjältinna,
och hon visar dem också för oss som ett fullbordadt
faktum. På samma sått skildrar hon sedan Justus’ af
Carleborg utveckling från en svärmisk natur i allmänhet
till den fanatiske prästen. Hon visar oss honom först i det
förra stadiet på örnvik; ett år förflyter, och vi återse honom
i hans nya skepnad, och som det verkligen är sainma karaktär,
begripa vi den mellanliggande utvecklingen, liksom vi skulle
ana den i det verkliga lifvet.*
Äfven Antons gestalt är ett bevis på huru hon förmår att
tränga ned till det elementära, det kroppsliga, blodets och
nervernas lif i människoväsendet. Denne svagsinte idiot är
utmärkt uppfattad, och rent poetiskt är det också en lycklig
• Fru Carlén arbetar alltid öfver lefvande modell. Därpå beror icke minst
hennes styrka. Att så förhåller sig, hUer med lätthet påvisa sig med detaljer.
När t. ex. Justus af Carleborg ankommer till Örn vik för att informera, har
konsulinnan bestämt, att han skall bo tillsammans med sin elev. Han nvarar
bestämdt, att han önskar ensam upptaga rummet. — Flera hundra sidor längre
fram i romanens andra del, då han ankommer till pastor Graves bostad, heter
det, orig. uppl. Bid. 279, att han, när han steg ur åkdonet, kastade omkring
sig en lång blick, hvars otillfredsställelse röjde förtrolighet med bekväma
lef-nadsvanor. Detta är ett obetydligt drag i karaktären, men just därför bevisar
det så mycket tydligare, att hon arbetat öfver verklig modell.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
