Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - IX. C. A. Wetterbergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfvertygad om, att när han, nitton år gammal, bröt sin
juridiska bana och beslöt att blifva läkare, skedde det utifrån
samma höga och ideella uppfattning af läkarens kall, som
sedan Hwasser så kraftigt häfdat i sina skrifter. Det fanns
uti hans själ ett oändligt behof att ställa till rätta, att hjälpa
och gagna, att uppoffra sig för sina medmänniskor. Han
visade detta sinnelag icke endast i ord, utan äfven i
handling hela sitt lif igenom. Han var en utmärkt läkare, ej
minst omtyckt af de fattiga. Efter en uppoffrande
verksamhet i de fattigaste kvarteren i Norrköping under
koleraepidemien 1853 hedrade honom arbetarna med en gåfva, och
man och man emellan sade de: »Ja, se, Wetterbergh ville,
att de fattiga skulle lefva, och därför botade han dem.» Ännu
in till ålderns sena dagar verkade han i det tysta, och mer
ån en fattig yngling har honom att tacka för sin framkomst.
Det är säkerligen sitt eget porträtt, han tecknat i den läkare,
som uppträder i Guvernanten:
»Doktor Bernhard var en äldre man, anspråkslös och enkel och
deltagande. Kommerserådinnan Knööl kunde ej med mannen, emedan han en
gång förklarat hennes nervkrämpor för lappri och afrådt henne förtära
fläsk-korf, då likväl denna rätt var kommerserådinnans delice; han till och med
rent af nekade att föreskrifva droppar, som hon kunde taga ofvanpå, då hon
förtärt fet mat, i stället att låta bli den; han var en grobian, som ej förstod
att behandla en så delikat natur som kommerserådinnans. Själfva kapten
Wassbuk kunde ej med honom, emedan han ej spelade kort och dessutom
skref så enkla recepter. Kapten hade en gång varit sjuk, men hade, som han
sade, fått sämre än hästmedikamenter, emedan hans räkning på apoteket ej
gick till hälften af det, som han måste kosta på sin häst, då denne hade ondt
af kvarkan. Hela den bättre societén »nyttjade», som man säger om läkare
för att ställa dem i parallell med andra husdjur, nyttjade ej doktor Bernhard,
utan doktor Krähvinkler, som förvandlade hvarje sjukrum till ett väl sorteradt
apotek, med flaskor, pillerburkar och pulver utan all ända.* Af honom kunde
man blifva botad enligt sitt stånd, och han förstod sig öfvermåttan väl på så
beskaffade delikata naturer, som ej ville aflägga en enda ovana, men också
tålde hela buteljer af motgift.
Men hos de fattige var doktor Bernhard läkare, och han var mer, han
var deras vän. När han kom, blef det lugnt i eländets boning, när han talade
med den sjuke, glömde denne sina plågor och smålog; och när han satt vid
dödsbädden, stirrade den bristande blicken på läkaren, liksom för att hemta
lugn och tröst ur hans milda och lugna anletsdrag. Huru ofta hade han ej
tröstat och hulpit, och huru ofta hade han måst sitta bredvid, då menniskan
• Det rationella draget i Onkel Adams karaktär framträder äfven i detta
hans förakt mot pillerburkarne och medicinflaskorna, hvilka vid denna tid
stodo i högre anseende än i våra dagar. Onkel Adam var »naturläkare».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
