Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sovjetdignitärer och ryska tiggare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
modell en liten kvarts timme. Ni förstår att
jag har ont om tid!
Fräckare tiggare än de moskovitiska finnas nog inte
i denna världen.
Jag studerade en annan tiggare, vilkens
jaktområde var Arbatskajatorget. Han satt på fönsterblecket
till en charkuteributik. Han tiggde egentligen icke,
han verkade genom sin hjälplöshet, ty han var lam i
båda benen och släpade sig fram på två kryckor, då
han någon gång behövde flytta sig ur skuggan in i
solskenet, där han trivdes. Han var en jättegestalt med
en fruktansvärd bål och brutalt grova ben och armar.
Hans ansikte bestod av ett dött småleende och
saknade absolut, absolut kultur. En förfärligt stinkande
mahorkacigarrett med tidningspappersomslag hängde
stadigt i ena mungipan, medan han oupphörligt
tuggade solrosfrön och spottade ut skalen på de
passerande. Varje kväll vid åttatiden kom en käring med
en dragkärra och hämtade honom. Jag betalade honom
ett par gånger dagligen min tribut, ty jag hade en
tid min väg förbi hans revir. Jag brukade observera
honom då han flyttade sig för att komma ur skuggan,
alltefter Helios’ gång på den höstblå himlen. Samma
scen upprepades jämt. Han försökte resa sig från
fönsterblecket många gånger, men förgäves och var
gång log han ett mot makterna riktat ironiskt leende,
satte sig igen, skakade på sitt mäktiga huvud och
tycktes säga: — Så dum du är, Gud, som inte gör
slut på mig med en gång! Det är ju löjligt att jag
försöker flytta mig. Jag blir sämre i benen för var
dag som går!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
