Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skärgårdshämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
steppat i Frisco och slagits i Seattle och älskat i
Kap och klarat Hornet tre gånger. Han hade märkt
att hovkapellisten om kvällarna tog Fredrik
Janssons sköteka och rodde hela halva milen till änkans
brygga. Hon bodde en fjärdingsväg uppe i land
på Båtsmansholmen. På morgnarna kom älskaren
tillbaka trött och eländig efter rodden, ty han hade
ju ingen vana som sjöman.
Detta var första ledet i Ljungqvists tankegång.
Det andra var följande, ännu hemskare. I skafferiet
i hovkapellistens stuga fanns en sak kvar, som
gubbarna ibland brukade gå och lukta på. Det var en
bit limburgerost, antagligen en dyrbarhet, men dess
ålder och doft gjorde att ingen skärgårdsbo vågade
röra den. De hade helst velat skjuta den, ty den
tycktes röra sig när man såg på den och utsände
en stank av hög valör. Den hade gått i arv från
den förste gamle tyske musikern.
När den yngste någon gång hade främmande från
stan, togs osten fram och prisades högljutt. Ty
stadsbor ha sin underliga smak, som ingen riktig
människa kan begripa sig på. Ljungqvist ansåg den inte
som föda. Han påstod att den stank långt ute på
havet när det var landvind och att man kunde segla
efter den i mörka höstnätter utan hjälp av fyrar
och andra märken. Denna ost tog Ljungqvist som
hjälpmedel för sin hämnd.
Då hovkapellisten skulle uppträda på Furuholmen
och ortens societet skulle avnjuta syföreningens
aftonunderhållning, infann sig även Ljungqvist för att
genom sina öronmusslor insupa den höga och ädla
musik som ju också den lantliga befolkningen skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>