Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skärgårdshämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Fredrik Janssons sköteka ro sin halva svenska mil
var kväll för att utbyta tankar med det blomstrande
föremålet för sitt frieri. Han förgyllde antagligen
den ljuvas ensliga nätter med Raff, Mozart och
Beethoven. Mat fick han naturligtvis och började
lägga ut, som det heter, trots den kroppsliga
ansträngningen som rodden i månsken, ur och skur
med mera medförde.
Ljungqvist rasade, men i tysthet, ty han visste
att den trogna och uppriktiga kärleken till slut måste
segra.
Nu är skärgården där ute så beskaffad att man
kan ro och segla ganska obemärkt. Hovkapellisten
var ingen seglare. Hade han försökt med den sporten,
skulle jag av hänsyn till hans efterlevande inte
berättat den här historien. Han rodde troget.
Jag nämnde nyss att änkan bodde en hel
fjärdingsväg uppe i land. Fisket skötte hennes drängar,
och själv satt hon med längtande själ och
drömmande ögon i sin soffa, då hon inte lagade fet
mat åt hovkapellisten, som aldrig infann sig förrän
sent på kvällarna, ty han var en fin man, en diskret
älskare, som icke ville att en aning av skugga skulle
falla på den ädla dam han så småningom skulle
förena sitt öde med. Jag har nämligen glömt berätta
att hon var änka blott sedan omkring ett halvt
år ungefär och på landet har man av gammalt
åsikten, att den käre bortgångne åtminstone bör hinna
bli ordentligt kall, innan — — — Men tiden läker
stundom obegripligt snabbt alla sår och det finns
gränser även för med ett dödsfall förknippade
affekter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
