Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett besök i min gamla bygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag orkade icke fram till det fattighus jag skrev
om i min ungdom, då minnet ännu icke klickade
Men jag mötte på vägen »Blinda Pojken» som väl
nu närmar sig de sjuttio. Åtminstone har han redan
passerat mannens climactericum, som ju lär vara
sextiotre. Han verkade som en etsning av Rembrandt
eller någon annan holländare, där han gick fram
och kände sig för med sin långa stav.
Och jag mötte gamla Fia som förr skötte om
kyrkogårdens gravar men nu blivit så mycket över
90 år att hon rycker upp blommor, där hon skall
sätta ner blommor. Man åldras och många äro icke
de som bevara alla sina sinnen ända in i en mycket
hög ålderdom. Men jag tillhör en sådan släkt och
har för avsikt att icke tappa sugen.
Jag hann emellertid att gå längs med ån där
jag snärjde min första gädda. Åns förnäma
bottenfärg fanns kvar, en blandning av asfalt och
holländskt gult, alltså en farlig en. Men näckrosbladen
bildade fortfarande sin matta och vassen stod och
darrade så där vackert för den svaga strömmen som
då jag var sju år och kastade mig i gyttjan efter
min första abborre i den ån.
Det hade vuxit upp en liten köping i stället för
de få grå halvruttnade hus som funnos på min tid.
En by med elektriskt ljus och antagligen radio i
varje kåk. Man fick akta sig för bilar. På min tid
fick man akta sig för ett rapp av en tagelhurra,
serverat av en vadmalsklädd bonde på väg från
törgdag i Eksjö, en man som skrek och vrålade just
torgdagarna, men som kunde arbeta sig till blods
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
