Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spöket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dissektionsrum kallades, och hugga sin kniv i en av
likkistorna. Ty han studerade till läkare och hade
nyckeln i fickan.
Jag drog ut på berättelsen, vred och vände på
den, sög på den som på en seg polkagris, som man
gör längre i munnen, och beskrev situationen,
nattens mörker och storm — alldeles som i kväll, det
hemska gnisslandet i rostiga lås och dörrgångjärn,
liklukten, beckmörkret i salen, de många misslyckade
försöken att slå eld — och hur han slutligen drog
kniven och högg till samt vände sig för att gå,
men någon höll i hans kappa. Han var fast.
Jag gjorde en konstpaus. Jag hade lyckats. Alla
tre gubbarna stirrade på mig i andlös avvaktan.
— Men på rummet sutto hans kamrater och
väntade, och han kom inte. De trodde att han gått hem
och bara velat skämta med dem. Men de skulle visa
honom att de icke voro att skämta med, och efter
någon timmes väntan gingo de till hans kvarter,
men där fanns han inte. Då gingo de till
dissektionssalen och anade det värsta, ty de voro inte riktigt
fria från vidskepelse. Dörrarna stodo öppna, och
då de slagit eld, låg kamraten död på golvet vid ett
bord med ett lik på. Hans kniv satt i en likkista,
men också genom en flik av hans kappa. Han hade
dött av rädsla, då något höll honom tillbaka.
— Fy för den dålige, sade Mattson. Det där var
värre än en riktig spökpaschas.
— Det var en kruka till karl, grymtade Vestlund.
— Å skryt lagom, du skeppare, ropade Josefsson.
Nej, det där sköljer vi ner med en ny kopp. Det
var det värsta jag har hört i min levnads tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
