Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 17 —
Jag grep i af alla krafter ocli hade stor möda att hålla
medarnas bakre ända uppo på isen. Jag förstod snart Mattis
manöver och gillade den fullkomligt. Nu kunde vi lätt draga
släden upp på isen igen, när bara dess främre hälft befann sig
vattnet. Sedan skulle vi se till hvad vi kunde göra åt
hästen. Det var tur för oss att vi icke åkt iu med släde och
alt, ty då hade räddningen blifvit långt svårare,
i Om en stund hade Matti lyckats lossa fimmelstängerna,
och med ett raskt ryck fingo vi släden helt upp på isen. I
en stor, svart vak af omkring två famnars längd låg hästen
och pustade och arbetade att hålla sig uppe. Så snart vi hade
släden räddad, gick Matti försiktigt fram till vaken nära
hästens hufvud, stampade på isen för att försäkra sig om att den
höll, och närmade sig sedan för att hjälpa sin raska vallack,
där den låg och frustade belt muntert i det iskalla vattnet,
alldeles som om den tagit ett vanligt sommarbad.
Jag ville hjälpa honom, men ban ropade åt mig att icke
komma för nära iskanten. Det hade han rätt i, jag skulle
icke bjuda till att falla in och bli genomvåt. Natten var kall
nog annars. Jag hade kommit från inåkningen med min högra
fot en smula våt af vattnet i släden, som funnit väg in i min
ena storstöfvel. Matti hade genast hoppat upp på iskanten
utan att väta en tråd på sig, när isen brast under hästen.
Han fick fatt hästen vid betslet och lugnade honom med
vänliga ord och klappningar. Så förde ban honom ett stycke
tillbaka i vaken och med uppmuntrande ord och dragningar
från betslet uppmanade Matti sin häst att komma upp.
Hästen samlade sig till en stor ansträngning, reste sig nästan
upprätt i vattnet bland isstyckena, alt under Mattis uppmuntrande
rop, och försökte med en kraftig sats att nå med framfötterna
upp på iskanten. Han fick jämt och nätt den ena hofven upp
på isen, som brast under den och sjönk sedan så djupt tillbaka
i den svarta vaken, att Matti måste släppa sitt tag i betslet
för att icke följa med. Isstyckena skramlade och vattnet
plaskade, hästen frustade ut med skälfvande stora mulvingar det
vatten han supit in, och befann sig åter i sitt förra simmande
läge. Med en liten, otålig energisk gnäggning protesterade han
mot sin fångenskap och gjorde ett nytt försök på egen hand
Mot hemmet.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
