Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 20 —
— Jag förargades af hans som jag tykte oväsendtliga
fråga, drog fram mitt ur oeh ropade till Matti:
— Klockan är fem på morgonen!
I detsamma slog Matti in en bestämd riktning och
försvann snart bakom en udde, lämnande mig ensam med en
drunknande häst midt i natten, Gud viste huru långt från
människoboningar. Jag tog snart mitt parti, gjorde krumsprång
på isen midt för den stackars hästen för att hålla mig varm,
och bäddade mig slutligen in bland fällarna i släden, när kylan
från min våta fot icke ville bli mindre af rörelsen. Hästen
låg ganska stilla med ett flämtande och en half gnäggning då
och då, så länge han såg mig, men när jag krupit in i släden
började han på allvar bli orolig.
Först lät ban höra ett stönande, hälften frustande,
hälften gnäggning, som lät så ångestfullt att jag for upp i släden
och trodde att han sjönk. Kär han hörde mig röra mig i
släden vände han på hufvudet och sände mig sin mest
förebrående blick jämte en grymtning så talande, att jag måste fram
och lugna honom. Jag strök honom öfver manen och öronen,
•skrapade honom i pannan och under luggen, samt talade
hopp-ingifvande ord till honom i bekymmerslös ton. Han tykte
säkert att den bekymmerslösa tonen lät väl hånande, ty med en
otålig rörelse kastade han på hufvudet oeh lät åter höra sin
ångestfulla gnäggning, som skalf af köld likasom han själf. Han
arbetade mest hela tiden i vaken för att hålla sig varm, och
endast genom rörelsen höll ban vaken öppen; —den hade nog
annars frusit fast omkring och öfver honom. Fimmelstängerna, som
buro upp honom rasslade på isen, när han blef otålig, och det blef
han nu altmera minut efter minut. Jag förstod honom altför
väl och slog an en deltagande, beklagande ton, i hopp att
den skulle värka bättre än min bekymmerslösa nyss. Det blef
ett litet stillestånd i hans otålighet, han skakade bara sorgset på det
vackra hufvudet, men skalf af köld så starkt att isen klirrade
kring honom.
Jag satt oeh smekte honom där i goda tio minuter, själf
ett rof för ganska plågsamma tankar. Hvems var felet till
hans nöd om icke mitt? Jag kunde icke advocera mig fri
inför mitt samvete, och jag måste erkänna att jag var hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
