Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ny fransk författare, Marcel Proust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medförde jag hem en bok, som i många stycken skulle komma att bli
bestämmande för mina värdeomdömen i litterära ting över huvud,
och särskilt beträffande den diktning och romankonst, som vid denna
tid i Frankrike stod i yppersta blom, samt över den som då höll på
att arbeta sig fram. Boken hette La littérature de toute
à l’heure och var skriven av en man, som sedan gjort sig ett
aktat namn även som konstkritiker, Charles Morice. Dess
agitatoriska syfte var påtagligt och understöddes av en temperamentfull
stil, som varken sparade på skarpa utfall mot dem som för dagen
sutto i högsätena, eller på beundrande adjektiv om deras knorrande
och dådlustiga unga efterträdare. Den ville hjälpa fram en
ungdom, för vilken den sakliga, vardagliga, allt för intellektuella, ja
vetenskapliga diktning, som med ett allmänt namn kallades
naturalismen, blivit en styggelse, som icke gav någon lyftning eller
behållning — en ungdom, för vilken den formdyrkande Parnasspoesien
ej var stort annat än lek med tomma ord, steril och allt för bunden
— en ungdom, som icke ville vidgå sin romantiska läggning, men
som trånade romantiskt efter helt nya former som uttryck för sin
poetiska trånad, för ett mer innerligt ämnesval. Boken var en
stridsskrift för de nya individer och strömningar, som sammanförts
under namnet den symbolistiska skolan.
För den som levat med de år, då Zola ”upptornade volymerna”,
som det hette, av sin stora serie Rougon-Macquard, då
Maupassants böcker en efter en nyfödda föllo i ens händer, då man spejade
efter varje livstecken från Daudet, för den som läst Journal des
Goncourt i mån som den utkom, som fått öga på Octave
Mirbeau, Joris-Karl Huysmans och andra bärare av de formler och idéer,
som gillades av den unga och kämpande, den omstridda litteraturen
i Norden, för den som i franska naturalismen såg ett slags
vapenbroder till det radikala genombrottets litteratur här hemma, blev
bekantskapen med den falang, som framfördes av Charles Morice,
på visst sätt epokgörande. Jag vill icke säga, att man vände ryggen
åt de gamla storheterna — vem tordes trampa på vad som växt upp
kring gestalter som Balzac och Flaubert! — man sträckte blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
