Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ny fransk författare, Marcel Proust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frankrike för de våra. Den förlagsverksamhet som drivits under
denna tidskrifts namn kan nog, i stort sett, sägas ha följt ett
program, måhända icke så ytterligtgående på senare tid som det varit
i början, men dock tämligen enhetligt. Till stor del är det bland dessa
böcker man haft att söka sina författare av konstnärlig halt,
idealistisk läggning och med tendenser som pekade in i framtiden. Det
är inom denna krets man i årens lopp kunnat följa de författare,
som utan gensägelse förtjäna kallas det nutida Frankrikes bästa.
Jag tänker härvid, med vördnad inför hans minne, på den
hemlighetsfulle vise Remy de Gourmont, jag tänker på Rodenbach, på
André Gide, Camille Mauclair, Hugues Rebell, Henri de Régnier
(Mariage de minuit), Jules Renard... En gång stod också
Paul Adam bland de främsta, helt nära dessa, på samma sida. Den
nu begråtne Charles Péguy påverkade en talrik och lovande skara,
likväl kanske mer genom sin personlighet än genom vad han skrev.
I oräkneliga artiklar och genom stora rundfrågor omkring åren
1913—1914 blev det ådagalagt att den franska ungdomen
genomgick en pånyttfödelse, om vars djupa anledningar man stridde, men
om vars mål och ideal man kände sig någorlunda enig. Viljan,
kraften, den djärva företagsamheten prisades, icke minst under
påverkan av den nya tolkning livet fått genom filosofen Henri Bergson,
och den syn på tillvaron som förkunnades av hans profeter. Till
vilka politiska omdaningar tänkesättet Bergson under sin mäktiga
strömning inom den uppväxande ungdomen skulle ha lett, är nu
förborgat. Måtte ur dess ben växa upp hämnare en gång...
Inom romanlitteraturen vet jag knappast mer än den författare,
vars namn står över dessa sidor, Marcel Proust, som nått en så
djup invigning i tänkesättet Bergson, att hans syn på liv och
människor, på världen och dess gång förvandlats, och originaliteten i
hans diktning därav blivit bestämd. Hans rent litterära samhörighet
leder åt helt annat håll, till Anatole France. Till denne bekänner
han sig ha stått i ett hart när sonligt förhållande — man tänker
på Maupassant som lärjunge till Flaubeft. Detta påpekas endast för
nödig orientering, ej till förklaring av hans typ, utan antydan om, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
