Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ny fransk författare, Marcel Proust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjunker jord mot jord eller viker av för långt från ämnen de finna
värdiga, då bringa de sina öron till vila, de lyssna ej på vad som säges,
deras medvetande sluter sig sakta och lämnar bordet. Författaren
behandlar dem ibland med älskvärt anbragta små ironiska stick.
Såsom när han låter oss höra: ”Min grand’tante avbröt umgänget
med sonen till en notarie, som gift sig med en högboren dam och
därför i hennes ögon stigit ned från sin aktningsvärda rang som
notarieson till dessa äventyrare, f. d. betjänter och stallknektar, om
vilka det berättas, att drottningar ibland visat dem en smula godhet.”
Ett stort rum bland dessa bilder intaga minnena om modern och
hennes korta godnattkyss, som det stackars barnet nödgas avstå
från, så ofta familjen har främmande vid bordet. Ännu sedan hela
omgivningen för länge sedan svunnit bort, erfar han smärtan av
dessa uteblivna kyssar och salig glädje vid de kvällar, då det blev
honom förunnat att luta sin kind intill moderns en stund längre än
vanligt. ”Spänner jag öronen, börjar jag åter förnimma mina
snyftningar, som jag med våld höll tillbaka inför pappa, för att släppa
fram dem först när jag blev ensam med mor. I själva verket ha
de aldrig kunnat hejdas. Det är blott därför att livet nu blivit
tystare omkring mig som jag hör dem på nytt, liksom
klosterklockorna, vilka stadens larm så fullkomligt överröstar under dagen, att
man skulle tro de stannat, men som åter börja slå, när kvällen blir
tyst.” Så handskas han med sina minnen, liksom japanerna, när de
roa sig att i en porslinsskål med vatten kasta små hoppressade
stycken papper eller flädermärg av otydlig form, som knappt kommit
ned i vattnet förrän de svälla ut, ta gestalt och färg, bli till
blommor, hus, figurer, som man känner igen — på samma sätt kunna
blommorna i hans trädgård och näckrosorna i ån, invånarna i byn,
deras små hus, med kyrkan och hela omgivningen uppenbara sig på
nytt, blott han doppar en bakelse, sådan han fick där hemma, i en
kopp té...
Det vimlar i denna bok av sådana drag, som Ludvig Feilberg
brukade samla, och på vilka han byggt upp sin lära om själens rätta
vård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
