Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl och Alegast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
leda dem på spåren, utan giv mig i stället ett
annat namn.
— Som ni vill! Jag skall då i stället kalla
er för Magnus, om ni tycker bättre om det.
Därpå stego de åter till häst och kommo
vid nattens inbrott fram till skogsbrynet,
framför vilket slottet låg. Alegast hoppade då af sin
häst samt lämnade tyglarne åt Karl och bad
honom vakta de båda djuren, medan han, såsom
mera van, gick för att undersöka, vad som göras
kunde. Efter dessa ord försvann han i mörkret
och närmade sig försiktigt slottet. Där hade alla
redan gått till vila, och utan att upptäckas kunde
Alegast smyga sig in i grevens sängkammare.
I sängkammaren stod det en kista full med
dyrbarheter. Den öppnade Alegast utan att de
sovande stördes därav, stoppade så mycket guld
och silver på sig, som han förmådde bära, samt
skyndade med sitt byte tillbaka till Karl.
— Vår färd har lyckats över förväntan väl,
ropade han. Nu raskt blott till häst och i väg,
så att man ej får fatt i oss.
— Så lätt går det icke, svarade Karl. Jag
har rest ut för att stjäla, men ännu så länge
har jag icke stulit det minsta, utan blott stått
och vaktat din häst, och därmed kan jag icke
vara nöjd. Också jag måste våga mig in i
borgen för att försöka, om icke även jag kan
stjäla något.
— Må ske, efter ni så önskar. Men jag
fruktar, att ni ännu icke har det rätta handlaget.
Det är därför bäst, att jag gör er sällskap och
visar er, huru ni skall bära eder åt, ty alla äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
