Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amicus och Amelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var det en ängel som uppenbarade sig för mig,
och med honom var det som jag talade.
— Vad sade då ängeln åt dig?
— Ack, min vän, tvinga mig icke att svara,
och tro mig, att det är bäst för oss bägge, om
du upphör med dina frågor.
— Jag slutar icke att spörja, förrän du givit
mig fullständigt besked.
— Jag måste då yppa det, men minns, att
det är du, som tvingat mig att tala.
— Jag tager följderna på mig. Tala blott.
— Ängeln sade till mig, att jag kunde botas,
men blott såvida du med egna händer dräpte
dina barn och tvådde mig i deras blod. Men,
jag ber dig, tänk aldrig ett ögonblick på detta
grymma förslag, och glöm vad du har tvingat
mig att säga.
Då Amelius hörde dessa ord, såg han länge
på Amicus. Till slut sade han:
— Jag tog dig i mitt hus, då du var
utstött av alla. Jag och min hustru hava sökt
att vårda dig så väl, som vi skulle hava vårdat
vårt eget barn, och dock har du hjärta att komma
fram med en dylik grym osanning.
— Ack, min broder, svarade Amicus gråtande,
tro vad du vill, men övergiv mig icke i mitt
elände.
— Min vänskap för dig skall jag aldrig svika.
Men vid denna vänskap, vid vår riddarära, vid
minnet av vårt gemensamma dop besvär jag dig
att säga mig: är det sant, vad du nyss sade
mig?
— Vid allt detta: det är sant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
