En paus uppstod, den Helfrid Romarhjärta bröt med de orden: »Vilken besynnerlig ödets nyck att vi, efter så många års skilsmässa skulle sammanträffa ombord här. Hur mycket har icke under denna tid förändrats?» »Och ändå kan man säga, att allt är sig likt.» »Minns ni, herr Lange, ett av våra sista samtal före min avresa, då vi båda utsatte ett bestämt mål för vårt liv?» »Ganska väl, och jag älskar tro, att vi var för sig fortfarande söka att uppnå det. Ni är i dag icke samma fröken Helfrid, som då jag för åtta år sedan skildes vid er. Ni har använt denna tid att utvidga ert kunskapsförråd och bilda hjärta och förstånd.» »Icke kan jag ännu säga att jag uppnått mitt mål.» »Det är ett mål, som ni hela ert liv bör sträva till — emedan vi aldrig här på jorden kunna säga: 'Nu har jag ernått moralisk och intellektuell fullkomlighet’. För varje steg vi taga framåt på denna bana, komma vi till en tydlig kännedom om nödvändigheten att fortgå på densamma. Vi få aldrig tröttna eller tro oss hava gjort nog. ’Den, som icke går framåt, han går tillbaka’. Detta är en lag, gäl- lande i hela naturordningen.» »Ack ja, det är ju ändå så litet vi kunna verka, emot vad vi äro skyldiga. Ni, herr Lange, har emellertid lyckats att genom arbete och duglighet ställa er i ekonomiskt och socialt oberoende, samt göra er till en nyttig samhällsmedlem.» »Detta var för mycket sagt. Jag har endast genom mitt arbete vunnit vad varje redlig arbetare måste vinna: oberoende och aktning.» »Varje arbetare, säger ni. — Nej, den som förvärvat det anseende jag hört att ni med rätta åtnjuter, måste ovillkorligen härstamma från föräldrar, vilka tillhört en bildad samhällsklass.» »Fröken! Ni är ännu lika stor aristokrat som förr.» »Jag hoppas att i detta fall aldrig förändra tankar.» »Ni föraktar således folkets barn?» »Förakta kan icke komma i fråga, men jag anser dem tillhöra en oförädlad ras. Råa till sina tycken, tankar och känslor, kunna de icke framte något högt, ädelt och stort.» »Men deras naturanlag äro dock lika med våra. De äro av Gud begåvade med själar, sammansatta av enahanda element. Det är blott deras olyckliga ställning i livet, som