Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag skall underrätta henne att jag känner att mitt
tålamod är slut och att jag alldeles icke står ut med hennes
regemente längre. Om hon ej vill bliva människa och
behandla mig och mitt folk så som jag befaller, så får hon
draga dit pepparen växer. Det vill säga att jag skaffar
henne in på fattighuset och ger henne dessutom litet att
leva av, men hos mig har hon allt talt ut. Nu har hon hört
mitt ord, och jag lägger därtill, att om hon vågar vara
ovettig på Ivar för det han är ett barnhusbarn, så skall
hon få se att det går som en dans att komma på
fattighuset. .Och för resten undrar jag just vad hennes kusin
var gift med för en annat än ett barnhusbarn, och vems
bröd hon själv äter, om icke ett barnhusbarns.»
Med de orden gick Thorsson ur rummet och ned till
smedjan. Då han från gårdssidan trädde in i den, fann
han Ivar stående i samma skick som då Gretas ordsvall
körde honom på dörren, otvättad och i sin verkstadskostym
framför pusten, med vilken han bråkade. På gossens
ansikte syntes friska spår efter tårar, ehuru det för
ögonblicket bar prägeln av ett spänt intresse. Han var sa ivrigt
sysselsatt med pustens rörelser att han icke gav akt på
att mästaren trädde in.
»Vad, Ivar, är du icke klädd och vad gör du där för
slag?»
»Åh kors, mästare, ni är redan färdig!» sade Ivar, som
vid Thorssons röst spratt till och blev helt förlägen.
»Men vad har du gjort, som icke hunnit bli ren?»
»Käre mästare, när jag kom hit var jag icke glad.
Gretas ord, som jag eljest icke bryr mig om, gjorde ont.
För första gången tyckte jag att det var hårt att höra
dem. När jag då satte mig ned att tänka på huru konstiga
människorna äro, som tala ut så mycken ondska, var jag
liksom litet ledsen, tror jag.»
»Jo jo men, jag ser nog det, och så grät du, din
stackare.»
»Inte är jag en stackare för det; men nog grät jag,
och det skäms jag icke för. Det gick också fort över, för
när jag fick ögonen på pusten, kommo de där tankarna över
mig, huru man skulle kunna sätta den i rörelse på ett lättare
sätt, och ser ni, mästare, när tockna funderingar komma,
då glömmer iag allt annat och blir glad.»
»Hm, hm», sade mästaren och såg fundersam ut. »Kläd
dig nu fort, så skola vi hava en rolig afton», tilläde han
efter en paus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
