rande mordet på Greta Sjöberg sysselsatte under några veckor stockholmspubliken och även den tidningsläsande allmänheten i landsorten. Den för detsamma anklagade Ivar blev ett föremål för allas avsky; ty då de närmare detaljerna blevo kända, var det något förfärligt uti att han, ett barn till åren, skulle kunna var delaktig i mordet på en kvinna, som i tio år varit såsom en fostermor för honom. Den olyckliga döda beskrevs i alla tidningar såsom ett mönster av godhet och fromhet, under det man uppbjöd hela sin förmåga att utmåla Ivar såsom en vanartig och från barndomen illasinnad gosse. Snart bleknade likväl intresset, då man, oaktat alla undersökningar, icke kunde få något rätt fällande bevis mot Ivar, eller kunde komma förre smedgesällen Stångbom — som nu försvunnit — på spåren. Man talade icke mera därom, men under tiden fortfor Ivar att sitta arresterad. Slutligen, efter ett års förlopp, sedan han genomlevat alla graderna av lidande och misshandel uti fängelset, blev han, av bristande bevis förklarad oskyldig och ställd på fri fot, men med tillsägelse av domstolen att söka sig tjänst å landet, så att han icke kvarstannade i huvudstaden. Samma dag Ivar sluppit ur arresten, finna vi honom sittande på Thorssons grav. Utför de bleka, nästan gula kinderna runno ymniga tårar, och hela hans utseende bar vittne om fängelsets elände och en inre hopplös smärta. Hans händer vilade sammanknäppta i knäet, och huvudet hade sjunkit ned emot bröstet. Ljudet av en frisk barna-röst, som tilltalade honom, kom Ivar att rycka till och se upp. »Varför gråter du så mycket? Är du hungrig?» Framför honom stod en flicka om tio år, liten till växten och mager. Hennes drag voro outvecklade och saknade all prägel av skönhet, om man undantager ett par livliga och uttrycksfulla ögon samt ett mörkbrunt hår, vågigt av naturen. Flickan var väl klädd och åtföljd av en äldre, kvinnlig domestik, vilken stannat ett par steg bakom henne. Vid flickans åsyn reste sig Ivar hastigt och avtog mössan, den han med stor förlägenhet vände mellan fingrarna då han svarade: »Fröken är mycket god, som frågar efter min sorg, den är mycket stor, för min fostermor är död och jag har därigenom blivit mycket olycklig.» »Vad heter du?» frågade flickan.