den hurtige smeden tagit honom upp på sina skuldror, varefter han fortsatte vandringen med lika raska steg, i det han helt muntert sade: »Det var ett skralt smide i dig; du väger ju icke stort mera än en fyrtumsspik. Kan just undra huru ett dylikt kräk skall kunna sköta en slägga. Du har väl aldrig gjort annat än dragit pusten, kan jag tro. Nå, nå, det blir väl bra med den saken, bara dli får dig en omhamring med fläsk och potatis. — Jag tror den slyngeln dör», utropade han och stannade. Ivar, som han bar på ryggen, hade förlorat all muskelspänstighet och vilade tung och slapp på de breda skuldrorna. »Aha», mumlade smeden, sedan han känt på gossens puls, »han har förlorat sansen. Kan tro att han icke fått något till livs, utan är så där all av bara svält. Den saken står till att hjälpa.» Därmed gick han rakt framåt till de många husen, som syntes på andra sidan om slätten. Uti ett nybyggt hus gick han in med sin börda, den han nedlade i sängen, som stod i den rymliga stugan. Därefter drog han eld och lyste på Ivar. »Usch, så den ser ut! Alldeles som ett lik. Han måste hava en styrkare, så att en kan blåsa liv i stackarn.» Sagt och gjort; ögonblicket därefter hade smeden hällt uti Ivar ett helt glas malörtsbrännvin, vilket hade önskad verkan. Gossen kvicknade till och gjorde därvid så löjliga miner, att den muntre smeden började skratta. En timme senare lyftades en panna potatis av elden, varefter Ivar och hans värd slogo sig ned vid spiseln, och båda åto med god aptit. Sedan de ätit sig mätta, tog smeden fram en mugg öl, tände en liten snugga och sade, i det han räckte Ivar ölet: »Nå, drick nu, och berätta mig sedan vad du egentligen är för en gynnare, huru du kommit på villoväg, och vad du tänker taga dig till. Ser du, jag heter Bengt och bor ihop med mor min, en from gumma, som nu farit in till staden för att proviantera. För övrigt är jag smed och arbetar vid Langes fabrik, så att om du är en bra gosse, kunde du kanske få tjänst där. Vi ha en dråplig husbonde, må du tro. Han ger gärna arbete åt den, som kan sköta sådant.» Ivar berättade helt sanningsenligt sina levnadsöden. När han kom till mordet på Greta, mulnade Bengts ansikte och han satte ett par skarpa ögon i Ivar, sägande: »Det är en ful historia och lämnar alltid ett märke på din karaktär. Hör på, pojke, har du haft en slarva med