srnedfamiljen firade julhelgen. En ande av frid och välsignelse vilade över det lilla hemmet, där förnöjsamhet, flit, endräkt och fromhet tycktes hava slagit upp sina bopålar. Ivar tillfrisknade småningom, så att han, när nyåret kom, hade lämnat sängen; men han var så blek och mager, att mor Inga brukade säga, det ett halvt år skulle gå om, innan han blev så pass försigkommen, att han kunde hålla i en hammare. Medan krafterna återvände skulle han få stanna hemma och hjälpa henne inomhus. Om aftnarna brukade han slöjda och då gjorde han små kvarnar, vagnar och dylikt. När Bengt fick se vad Ivar roade sig med, sade han: »Du har gott handlag och skall allt bliva en skicklig svarvare med tiden.» En dag när han skulle bära in litet bakved åt mor Inga, väntade hon länge förgäves på hans återkomst. Rädd att han åter blivit sjuk, gick hon ut i lidret för att se vad som blivit av honom. Hon fann honom sittande på en kubbe, sysselsatt med att i mullen rita upp konstiga figurer. »Kära barn, vad tänker du på, som sitter och leker, när jag väntar», sade mor Inga missnöjd. »Ack käraste mor, bliv inte ond, men jag glömde mig. Om Bengt ändå ville taga mig med sig bort till den stora verkstaden, skulle jag bliva bra glad.» »Åh, nog går det an; men se doktorn sa’ att du var en så klen stackare, och därför ville Bengt och jag att du skulle stanna vid stugan så länge medan det är kallt. Du är icke en sådan där duktig gosse du, som min Bengt, och därför får du vara aktsam om dig.» Huru nu Ivar ordade med Bengt, när denne kom hem, fick han följa med till fabriken. Några dagar därefter bad han Bengt så bevekande skaffa honom arbete där, att han slutligen lyckades erhålla dennes löfte att han skulle tala vid patron Lange. Middagstimmen var just inne, och Åkersnäs fabriker erbjödo en ganska livlig tavla. Dess gårdar voro uppfyllda av folk. »Hör på, Bengt, kom och sjung en av dina visor för oss», ropade några sotiga smeder åt Bengt, som hade avtagit mössan och med den grova handen slätade över håret. »För den får ni allt draga veven i dag», svarade Bengt