»Ni har endast en kort tid vistats i Amerika», inföll Stephana. »Varför tror ni det?» »Därför att ni smickrar.» »Sanningen är icke något smicker. Jag vill strax bevisa det. I Boston hade jag hört er så mycket omtalas, att jag fattade den övertygelsen, att ni alldeles icke var någon så intagande kvinna, som man påstod. Vanligtvis är det med berömmet som med tadlet — det överdriver.» »Ganska sant. Lämnom likväl detta och berätta mig något ifrån det kära Boston!» »Strax, blott jag får sluta mitt försvar med avseende på smickret. Då jag stod framför tant, fann jag för första gången i mitt liv att berömmet sagt alldeles för litet. Efter denna förklaring är jag till tants tjänst, för att meddela nyheter från Boston.» Under det man ganska livligt samtalade om Amerika och alla syntes intresserade därav, satt Evert tyst och tillbakalutad i en emma. Hans ansikte hade ett uttryck av triumf. Aftonen förflöt ganska angenämt, och när det lilla sällskapet åtskildes, hade Kurt och Jacobo, trots den senares något tillbakadragna väsende blivit särdeles goda vänner. Vid supén sade greve Herman åt Stephana: »Varför, Stephana, säger du ej du åt Kurt?» Innan Stephana hunnit svara, inföll Kurt: »Bästa morbror, jag fruktar att det bleve mig alltför varmt om hjärtat ifall min unga tant sade du.» »För att pröva sitt mod måste man motstå faran», svarade Stephana skrattande, »och därför får du lov att hålla till godo med att jag lyder din morbrors råd.» Greve Herman yttrade till Stephana, då de befunno sig allena i salongen: »Du har på Kurt gjort alldeles samma intryck, som då jag såg dig första gången här, i denna samma salong. Tänk, om han får lika svårt att undfly ditt magiska inflytande över både hjärta och förstånd.» »Omöjligt, Herman, dig älskade jag, och mitt mål var ju att vinna ditt hjärta. Allmakten av min trogna och starka kärlek var det, som gav mig inflytande över dig. Det var mitt hjärta, som talade till ditt.»